# ID: svediakorp-gov455621
# author: Louis Michel, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 973
# sentences: 37
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag tror att det har upprepats ofta nog.
Att förhindra spridningen av handeldvapen och lätta vapen är uppenbarligen ett prioriterat mål i Europeiska unionen.
Lika uppenbart är att det också måste vara ett prioriterat mål i medlemsstaterna.
Det är särskilt beklagligt att den europeiska uppförandekoden inte är bindande.
I vart fall är den inte bindande i varje land, och jag kan av personlig erfarenhet säga er att det bara behövs att ett land vägrar en exportlicens för att andra länder i unionen snabbt skall presentera sig som kandidater för att teckna den oplacerade ordern.
Vi får inte bedra oss själva.
I mitt land till exempel finns det nu bestämmelser i lagen för detta scenario, och det finns vanligtvis ett villkor, men detta måste uppenbarligen bli normen.
Och även om vi hade en bindande kod så innebär inte det att konkurrenter utanför Europeiska unionen skulle hålla sig till den.
Samtidigt är jag naturligtvis den förste att vilja göra en sådan kod tvingande.
Det finns tre faktorer som jag skulle vilja nämna.
För det första är spårbarhet en mycket viktig aspekt eftersom den gör det möjligt för oss att följa hela den väg som vapnet har tagit.
Jag skulle också vilja rikta er uppmärksamhet på ett nytt perspektiv som kan vara intressant.
Forskning utförs i Europa i dag inte bara för att se till att vapnet kan spåras, utan till och med för att på avstånd göra det obrukbart.
Forskningen på det här området är redan långt framskriden, och jag tror att vi bör stödja initiativ av det här slaget.
Jag skulle också vilja nämna ett antal projekt och åtgärder som genomförs av flera av våra medlemsstater.
I några av dem föreslår man till exempel att befolkningar som äger vapen och är beredda att lämna in dem skulle kunna byta ut dessa vapen mot cyklar.
Jag kan säga er att det är detta slags åtgärder som vi också borde uppmuntra i Afrika.
En annan faktor är denna.
Jag känner väl till det afrikanska problemet, och jag kan försäkra er att det inte är Europeiska unionen som levererar det största antalet handeldvapen till Afrika.
Jag accepterar att vi måste visa vägen och att vi till och med måste slita vårt hår då och då, men ändå bör vi när allt kommer omkring inte tro att alla de där vapnen kom från Europeiska unionen.
De flesta av dessa vapen kommer inte från Europeiska unionen; de kommer från andra länder och i synnerhet från oanvända överskott från vissa arméer.
Jag skulle kunna nämna några länder, men det kommer jag inte att göra.
Men det är uppenbart att en del vet, och att de mycket väl vet vilka jag talar om.
Det är därför likväl en mycket viktig faktor.
När det gäller konventionen om vapenhandeln där obligatoriska nationellt grundade godkännanden införs för alla internationella vapenöverföringar och där effektiva mekanismer inrättas för tillstånd och licenser, så stöder vi naturligtvis sådana åtgärder, och jag hoppas att vi om några få månader kommer att ha gjort sådana framsteg.
De uttryckliga restriktionerna avser vapenöverföringar där det föreligger brott mot förpliktelser enligt internationell rätt, till exempel i fråga om brott mot FN: s vapenembargon, mot hävdvunnen rätt, mot internationella fördrag mellan de fördragsslutande parterna eller där det föreligger underlåtenhet att följa internationella förbud för vissa vapen såsom truppminor, även restriktionerna för överföringar grundade på användning där det till exempel kommer till en fördragsslutande parts kännedom att vapnen som överförs troligen kommer att användas i direkt strid mot internationell humanitär rätt eller mot de mänskliga rättigheterna i syfte att föröva folkmord eller brott mot mänskligheten.
Dessa restriktioner utgör alla uppenbarligen tydliga inslag i den här konventionen.
Men den aktuella texten förblir mycket vag på många områden.
Det huvudsakliga syftet med den är att få ett tillräckligt stort antal regeringar att komma överens om principerna för ett internationellt rättsligt instrument för vapenöverföringar.
De icke-statliga organisationerna försöker skapa någon sorts uppslutning kring idén om en konvention innan de tar itu med detaljerna.
Konventionen har utarbetats som en ramkonvention som kan fogas till protokoll om bland annat vapenhandel eller licenstillverkning.
Men som alltid i sådana fall så kommer det att krävas maximala påtryckningar för att få alla stater att skriva på den, för om det alltid är samma stater som skriver på och samma övriga stater som inte skriver på kommer säkert modfälldhet att sprida sig.
Slutligen, med tanke på att det har förekommit hänvisningar till mina personliga erfarenheter, så skulle jag vilja sluta med att säga att det ibland är svårt avgöra om en licens för vapenexport bör beviljas eller inte.
Faktum är, herr Staes, att i några fall, där till exempel armén eller polisen i ett land som kanske inte nödvändigtvis är en demokrati anhåller om tillgång till vapen eller om att få köpa dem och samma regering i samma land konfronteras med verkligen mycket farliga rebeller som till exempel använder sig av mänskliga sköldar när de angriper polisstationer eller skolor, är det ytterst svårt att som ansvarig politiker träffa ett val.
Vad jag faktiskt försöker säga är att man aldrig har att välja mellan en bra och en dålig lösning, utan att man alltid har att välja mellan två dåliga lösningar.
Jag vet vad ni syftar på, och jag kan som svar på er fråga försäkra er att om jag fick en chans till så skulle jag fatta precis samma beslut, för i djupet av mitt hjärta tror jag att det var det beslutet jag var tvungen att fatta.
