# ID: svediakorp-gov455595
# author: Karl-Heinz Florenz (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 758
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr Schmit, herr kommissionsledamot!
Det stämmer att klimatpolitiken spelar en viktig roll inte bara för Europeiska unionen utan även för hela världen och att den därför bör behandlas som en global fråga.
Men innan vi fortsätter diskussionerna om Kyotoprotokollet måste EU fråga sig självt vilka mål unionen själv har satt upp och vilka av dessa den har uppnått.
Eller kanske tvärtom, vilka framtidsmål måste vi själva sätta upp, och hur kan vi uppnå dessa mål?
Har vi lyckats få med de länder som ännu inte har skrivit under Kyotoprotokollet i hela Kyotodebatten?
Kyotoprotokollet är under alla omständigheter moraliskt bindande för oss alla eftersom vi alla delar ansvaret för de politiska åtgärder som vi antar med tanke på jordens klimat.
Därför skulle jag vilja att rådet och kommissionen berättar för oss hur de förbereder sig inför detta nästa skede efter 2012, och om de är villiga att ta initiativ till att hitta nya länder som kan axla bördorna i Kyotoprotokollet.
Försöker ni hitta andra som vill samarbeta och delta i hela processen?
De länder jag syftar på är naturligtvis Indien, Kina, Brasilien och Förenta staterna.
Om kammaren anser att man kan förmå vilket land som helst att göra framsteg genom att hota att stämma det så anser jag att kammaren har fel.
Man inte ställa någon inför rätta förrän man har alla argument på sin sida och de är utom allt rimligt tvivel.
För mig verkar det vara mycket bättre och mer lovande att försätta dessa länder i ett läge där de måste agera och att motivera dem till att sluta tjura och ursäkta varandra och i stället säga ” ja, vi har ett gemensamt ansvar ”.
Herr talman, herr rådsordförande!
Det finns ytterligare en fråga som jag skulle vilja ta upp på nytt, och det är hur mycket ni kan och vill involvera såväl andra länder, och inleda en aktiv dialog med dem, som andra sektorer.
Jag tänker till exempel på transportpolitiken, uppvärmning av privatbostäder osv.
Ja, detta är något som vi har efterlyst länge, men ni har aldrig brytt er om det.
Alla dessa sektorer måste engagera sig.
Det kommer säkerligen att bli problem.
Det var därför som Tysklands miljöminister – som är en av era partipolitiska allierade – svarade att han inte kunde begära detta när jag bad honom om det.
Om han gjorde det skulle han nämligen bli avsatt från sin post omedelbart.
Men det är just därför som han borde göra det.
Så, herr kommissionsledamot, vilka sektorer vill ni ta med?
Jag anser också att vi måste våga ta itu med uppvärmningen av privatbostäder – samt alla andra saker i våra hem som avger värme och som står för över en tredjedel av alla koldioxidutsläpp.
Hur långt är ni beredda att gå för att framhäva nya sätt att hantera detta?
Exemplet är väldigt enkelt, men i stället för att försöka tillämpa en norm för alla borde vi fastställa mål för de parter som ansluter sig till Kyotoprotokollet och överlåta åt dem själva att bestämma hur de skall uppfylla dessa mål.
Vem hade egentligen trott att Förbundsrepubliken Tyskland, för att nämna ett exempel, med hjälp av en väl genomtänkt avfallspolitik skulle spara motsvarande 21 miljoner ton koldioxid under de senaste 15 åren?
Men vi kan göra mycket om vi är beredda att uppmuntra dessa länder att gå med på det.
Som en slutlig iakttagelse undrar jag bara varför jordbruket inte längre nämns i sammanhanget?
Och då menar jag inte att sektorn skall bestraffas – det är De grönas politik, och jag har alltid tyckt att den var missriktad – utan att den skall uppmuntras.
Det står ingenstans att jordbrukare bara får odla rotfrukter, säd, raps eller vin.
De skulle lika gärna kunna odla genetiskt eller biologiskt modifierade grödor som tar upp stora mängder koldioxid och bara ger tillbaka små mängder i atmosfären när de senare förbränns.
Även här finns det gott om möjligheter för framtiden och utrymme för uppfinningsrikedom.
Herr kommissionsledamot!
Jag vill uppmana både er och rådsordföranden att engagera er och vara optimistiska i hanteringen av denna fråga, så att vi för barnens skull äntligen kan ta de steg som krävs för att göra den här kontinenten säker i fråga om koldioxidutsläppen.
