# ID: svediakorp-gov455540
# author: Vladimír Špidla, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: CS
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,167
# sentences: 45
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Fru talman, ärade ledamöter!
Trots att kommissionen inte kan hålla med parlamentet på alla punkter, framgår det helt tydligt av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor att vi delar samma önskan om ett brett samförstånd som både skulle skydda arbetstagarna och hjälpa till att åstadkomma den nödvändiga flexibiliteten.
Innan jag koncentrerar mig på de enskilda ändringsförslagen mer i detalj vill jag komma med några mer allmänna kommentarer.
För det första vill jag understryka att detta förslag till direktiv är ett förslag till ett ändringsdirektiv.
Det ursprungliga direktivet, som trädde i kraft redan för 10 år sedan, behöver ändras då och då, inte minst därför att det i själva direktivet finns villkor om kommande ändringar.
Vidare vill jag understryka att det är ett direktiv som hänför sig till säkerhet och hälsa på arbetsplatsen.
Syftet är därför inte att omorganisera arbetstiden, utan att skydda arbetstagarna, samtidigt som man bibehåller den välbehövliga flexibilitet som krävs i Lissabonstrategin, och som faktiskt krävs i det moderna livet.
De frågor som utgör bakgrunden till direktivet är ytterst komplexa.
De omfattar den åldrande befolkningen, vilket är något som kräver en mycket bättre jämvikt mellan arbetslivet och det sociala livet.
Som jag redan har påpekat hänför sig direktivet till skyddet av arbetstiden.
Jag tvekar inte att fastslå att arbetstiden har en övergripande effekt på säkerheten och hälsan på arbetet.
För närvarande övervägs en utökning av arbetsåren som ett resultat av den demografiska utvecklingen i samhället, och det är inget tvivel om att människor behöver ha en god hälsa fram till dess de upphör att arbeta.
Den debatt som vi just har hört omfattade ett antal viktiga förslag, som jag skulle vilja diskutera mer i detalj.
Jag vill börja med förslaget om en utökning av beräkningsperioden för att beräkna den maximala genomsnittliga arbetstidsveckan om 48 timmar.
Som ni känner till föreslår kommissionen att de nuvarande förhållandena skulle bibehållas, eller med andra ord att ” standardberäkningsperioden ” skulle fortsätta att vara fyra månader, med möjligheten att förlänga den till tolv månader genom kollektiva avtal.
Kommissionen vill se till att samma villkor gäller i alla medlemsstater, oavsett hur förbindelserna mellan arbetsmarknadens parter är organiserade, och därför föreslår jag att det också skulle bli möjligt att förlänga denna beräkningsperiod med hjälp av lagstiftning.
Det gläder mig att parlamentets ståndpunkt inte skiljer sig alltför mycket från kommissionens i denna fråga, och i själva verket erbjuder parlamentets förslag en bättre garanti för att denna förlängning kan bli möjlig.
Jag kan därför tala om för er att kommissionen kan godta nästan alla parlamentets förslag i detta avseende, med undantag av det förslag som säger att beräkningsperioden endast får förlängas med hjälp av lagstiftning om den aktuella arbetstagaren redan omfattas av kollektivavtal.
Kommissionen anser inte att kollektivavtal skulle gynnas i sådan utsträckning att användning av lagstiftning nekas i sådana exempel där antingen beräkningsperioden inte har diskuterats, eller där inget avtal har ingåtts.
Kommissionen kan inte godta parlamentets ståndpunkt med avseende på jourtjänstgöring, även om vi fullt ut inser parlamentets oro.
Jag vill göra våra synpunkter i frågan helt klara.
Det grundläggande syftet med kommissionens förslag är att ge en garanti för rättslig säkerhet, och jag är säker på att jag inte behöver påminna er om att detta problem har uppstått på grund av det sätt som EG-domstolen i Luxemburg har tolkat begreppet ” arbetstid ”.
Kommissionen har av säkerhets- och arbetshälsoskäl valt att inte betrakta ” inaktiv jourtid ” som arbetstid för att ge medlemsstaterna frihet att vidta de åtgärder som de anser bäst kommer att skydda arbetstagarnas säkerhet och hälsa.
Jag anser inte att parlamentets förslag enligt ändringsförslag 10 skulle ge samma nivå av rättslig säkerhet, och det skulle mycket väl kunna lämna dörren öppen för ytterligare domslut som skulle kunna leda till ännu större rättslig osäkerhet.
Men jag uppskattar mycket parlamentets omsorg, som har skisserats i förslaget till betänkande.
Kommissionen kommer därför att ändra sitt förslag på ett sådant sätt att vi ser till att arbetstagare med jourtjänstgöring får ett bättre skydd.
Det kommer inte att bli tillåtet att räkna in den inaktiva jourtiden i den dagliga vilotiden om 11 timmar och veckovilan om 24 timmar.
Jag vill nu säga några ord om den känsliga frågan om enskilda undantag.
Även om både parlamentet och kommissionen är kritiska till det praktiska genomförandet av detta villkor har de två institutionerna olika åsikter om framtiden för det.
Kommissionen föreslår att frågan skall granskas, medan parlamentet uppmanar till att undantagsbestämmelsen skall överges tre år efter det att direktivet har trätt i kraft.
Kommissionen kan inte godta detta förslag som det nu ser ut.
Men vi är villiga att diskutera det, och att arbeta tillsammans med lagstiftarna, som själva har olika åsikter i frågan, för att finna bästa möjliga kompromiss.
Jag är medveten om att detta är en mycket politisk fråga, och även en principfråga.
Med tanke på detta kommer kommissionen att fortsätta den intensiva dialogen med parlamentet.
Jag vill nu skissera kommissionens ståndpunkt om de enskilda ändringsförslagen.
Kommissionen kan fullständigt godta ändringsförslagen 2, 3, 12, 13 och 17, eftersom de antingen förbättrar förslagets text eller gör den tydligare.
I ett av dem införs ett villkor om förbättringar för arbetslivsbalansen, vilket jag anser är en nyckelfråga.
Kommissionen kan godta ändringsförslagen 1, 4, 8, 11, 16, 18, 19, 24 och 29, antingen i princip, delvis eller under förutsättning att de omformuleras.
Jag vill särskilt rikta parlamentets uppmärksamhet till ändringsförslagen 16 och 18 om kompensationsledighet, och ändringsförslag 19 om beräkningsperioden.
Kommissionen kan inte godta ändringsförslagen 5, 6, 7, 9, 10, 14, 15, 20, 21, 22, 23, 25 – 28 och 30 – 52, av vilka somliga hänför sig till den enskilda undantagsbestämmelse som jag redan har diskuterat.
Som jag sade tidigare har kommissionen för avsikt att söka en kompromisslösning i denna fråga.
De återstående ändringsförslagen behandlar frågor som inte omfattas av kommissionens ursprungliga förslag, till exempel artikel 17.1 om inskränkningar för personer i chefsställning.
Sammanfattningsvis vill jag tacka parlamentet för den höga kvaliteten på debatten rörande detta förslag.
Dialogen mellan kommissionen och parlamentet har gjort det möjligt för mig att med förtroende konstatera att det direktiv som vi nu har, och som tjänar som en symbol för ett socialt EU, gör ännu mer för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet, och samtidigt garantera att dessa inte äventyras av den flexibla organisationen av arbetstiden som våra entreprenörer har efterfrågat.
Det hjälper därför till att bygga en starkare och modernare socialmodell i EU.
