# ID: svediakorp-gov455517
# author: Jan Andersson (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 271
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Fru talman, herr kommissionär!
Jag vill börja med att tacka föredraganden för ett mycket gott arbete.
Jag skall på denna korta tid uppehålla mig vid en sak, nämligen undantaget.
Det har sagts från Mia De Vits håll att detta står i strid mot subsidiaritetsprincipen, men så är inte fallet.
Det är fritt för exempelvis Danmark, Sverige och Frankrike att ha högre normer än detta minimidirektiv.
Detta är ett minimidirektiv.
Är det då så att vi kan vara utan minimidirektivet?
Nej, det kan vi inte.
För det påverkar indirekt normerna också i de länder som har betydligt mycket högre normer.
Skulle vi få en situation där länderna börjar konkurrera med varandra om långa arbetstider, då påverkar det situationen i Danmark, Sverige och Frankrike.
Det har alltså ett samband med subsidiaritetsprincipen eftersom vi har fri rörlighet för kapital.
Det är det ena.
Det andra handlar om vårt ansvar som lagstiftare.
Går den gränsen vid nationsgränsen?
Ska vi bara tänka på företagens fria rörlighet eller skall vi också ta ett ansvar för löntagarnas hälsa?
Jag menar att vi också måste ta ett ansvar för löntagarnas hälsa och därför behöver vi ett minimidirektiv.
För det tredje talar vi ofta om att det ska gå att förena familjeliv och arbetsliv, men hur blir det om vi tillåter långa arbetstider?
Det innebär att det blir männen som jobbar och inte tar ansvar för familjen och då får vi inte ett jämlikt samhälle.
Därför behöver vi detta förslag från föredraganden.
