# ID: svediakorp-gov455510
# author: Bernard Lehideux, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 437
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Fru talman, herr kommissionsledamot!
Denna text syftar naturligtvis inte till att standardisera arbetsförhållandena inom EU, vilket i dag varken skulle vara önskvärt eller möjligt, utan den syftar snarare till att genomföra en gemensam grund för skyddet av de anställda.
De mer fördelaktiga sociala systemen, till exempel den franska arbetarlagstiftningen, bestrids därför inte och kommer även i fortsättningen att kunna vara obligatoriska.
Man kan misstänka att denna punkt är väsentlig under debatten om konstitutionsfördraget i Frankrike och med tanke på den oro som uppkommit när förslag till EU-bestämmelser på det sociala området har sammanställts.
Insatserna är ändå viktiga.
För oss, mina damer och herrar, är det en fråga om att ge en klar signal för det sociala system som vi hoppas kunna främja på EU-nivå.
De ambitiösa målen i Lissabonstrategin gör det nödvändigt att anpassa EU: s ekonomi till nya utmaningar.
Det är tydligt att företagen bör dra nytta av en viss flexibilitet vid behandlingen av arbetstiden, men vi är uppriktigt övertygade om att en större flexibilitet inte strider mot en hög nivå på omsorgen om arbetarnas hälsa och säkerhet.
Jämvikten mellan flexibilitet i behandlingen av tiden och arbetstagarnas säkerhet kräver en definition av minimibestämmelser och säkerhet samt av lämpliga kontroller.
Den debatt som förts om undantagsbestämmelsen är av särskild vikt i detta sammanhang.
Möjligheten för en arbetsgivare att överträda den lagstadgade gränsen för en 48-timmars arbetsvecka genom individuell överenskommelse med arbetstagarna anser vi stämmer mycket illa med andan i direktivet.
Jag vill påpeka att parlamentet vid sin granskning av 2004 års rapport var emot att man skulle behålla den enskilda undantagsbestämmelsen.
Men medan vi har hoppats på att den individuella undantagsbestämmelsen gradvis skulle överges i en text som inte lutar åt standardisering, har vi gett vårt stöd till att man skall bibehålla en undantagsmöjlighet som skulle hanteras genom förhandlingar och kollektiva avtal, i enlighet med nationell sedvänja.
Med hänsyn till beräkningsperioderna är vi ense med föredraganden och kommissionen om att en förlängning om högst 12 månader skall medges.
Detta motsvarar kravet på flexibilitet från affärsvärlden, som naturligtvis måste kunna hantera den ojämna efterfrågan.
Slutligen är vi övertygade om att alla typer av jourtid måste betraktas som arbetstid.
Utskottet för sysselsättning och sociala frågor föreslår ändå att medlemsstaterna skall godkänna att den inaktiva delen av jourtiden skall beräknas på ett särskilt sätt för att den skall överensstämma med den maximala arbetstiden per vecka.
Vi godkänner detta villkor, som återigen beaktar de nationella sedvänjorna på området.
