# ID: svediakorp-gov455427
# author: Jules Maaten (ALDE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 993
# sentences: 49
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionsledamot!
Vad bör och vad bör inte tillhöra EU: s ansvarsområde?
Och när det gäller regler, varför inte lätta på gasen då och då?
Den typen av frågor väcks apropå detta direktiv, inte bara kommissionens ursprungliga förslag utan givetvis också rådets gemensamma ståndpunkt som vi nu har framför oss.
Badvattendirektivet är från 1976, och sedan dess har mycket förändrats, inte bara när det gäller vår syn på miljö utan också när det gäller exakt vad som skall regleras, på vilken nivå och hur.
Man kan självklart – vilket jag gjorde – ifrågasätta hur värdefullt det är att slå fast EU-standarder som skall gälla för badvatten, kustvatten och inlandsvatten i Europeiska unionen, om vi skall fastställa sådana standarder på EU-nivå och om EU: s åtgärder på området ger ett mervärde.
Vid första behandlingen beslutade parlamentet att EU faktiskt tillför ett värde.
Men det gjorde också medlemsstaterna och detta är viktigare.
Även de medlemsstater som man skulle tro hade kapacitet att utforma standarder på egen hand ansåg att ett nytt badvattendirektiv var nödvändigt.
Varför skulle vi då hävda motsatsen?
Varför är regeringarna för ett nytt badvattendirektiv?
Huvudskälet är att det gamla direktivet är ogenomförbart och – i miljömässiga termer – förhistoriskt.
Det gamla direktivet byggde på tillsyn och mätning, och inte på en förutseende och förnuftig förvaltning av badvatten.
Med sitt förslag bestämde sig kommissionen för att ändra på detta, vilket jag anser var rätt.
Det nya direktivet måste vara tillämpningsbart, flexibelt och inriktat på förvaltning av badvatten och avreglering.
Byråkratin måste definitivt bantas.
Det bör till exempel vara möjligt att ha större flexibilitet i fråga om när mätningar skall göras: om badvattnet på en viss plats har varit rent i många år bör det vara möjligt att göra mindre täta mätningar.
Detta har kommissionen föreslagit och detta har parlamentet och senare rådet godkänt.
Detta är definitivt ett framsteg.
Direktivet är också populärt hos den breda allmänheten, vilket inte är oviktigt i dessa tider av folkomröstningar.
Detta är ett av de mest välkända direktiven för den europeiska allmänheten, som varje år inväntar de nya siffrorna med oro.
Det har också varit ett framgångsrikt direktiv.
För ungefär tio år sedan var endast 60 procent av badvattnen godtagbara, jämfört med 95 procent nuförtiden, vilket är utmärkt.
Parlamentet anser emellertid – och så röstade också utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet – att den information som skall göras tillgänglig för allmänheten i huvudsak bör avse den nuvarande vattenkvaliteten.
För att testa detta valde jag slumpvis ut en plats i Europa – utgångspunkten för en framstående ledamot av kommissionen, nämligen Aten – för att kontrollera badvattenkvaliteten där.
Vi gjorde en del efterforskningar på Internet nu i eftermiddag, men de nyaste uppgifterna gällde tyvärr vattenkvaliteten under 2003, vilket självklart inte säger något om det fortfarande är säkert att simma i närheten av Aten.
Aktuell information kan säkert finnas på det grekiska hälso- och välfärdsministeriet, men den skulle jag inte kunna läsa eftersom informationen är på grekiska.
Enligt parlamentet är detta ytterligare ett skäl till att man bör tillhandahålla aktuell information och använda symboler som kan utvecklas av kommissionen och kännas igen av alla medborgare i Europeiska unionen.
För närvarande släpar informationen efter och är dessutom svår att hitta på Internet.
De flesta turister – åtminstone hoppas jag det – tar dessutom inte med sig sina datorer på semestern, eller i alla fall inte till stranden.
Enligt standarderna i det gamla direktivet är hälsorisken en på åtta.
Enligt de nuvarande standarderna riskerar alltså en av åtta badare att bli sjuk.
Vi skall inte underskatta dessa hälsorisker, bland annat rubbningar i mage och underliv, hud-, ögon- och andningsbesvär och infektioner i ytterörat.
Med de standarder som föreslagits av kommissionen och parlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet skulle en av tjugo badare bli sjuk.
Detta kan fortfarande vara för många, men det är åtminstone ett steg framåt.
Samtidigt nöjer sig rådet med en av nio i sin gemensamma ståndpunkt.
Jag kan förstå att regeringarna vill ha råd med systemet.
Parlamentet bör enligt min mening ta hänsyn till detta, och därför beklagar jag att rådet och parlamentet inte nådde någon långtgående överenskommelse vid andra behandlingen.
Ett antal mycket intressanta ändringsförslag har lagts fram.
Ändringsförslag som går ut på att stryka eller anpassa kategorin ” tillfredsställande ” skulle om de antogs åtminstone hjälpa parlamentet vid ett förlikningsförfarande och därmed göra det möjligt för oss att tillsammans med rådet nå en lösning som är bra för badare och konsumenter, en lösning som vi kan använda för att konstatera att kvaliteten på badvatten verkligen blir betydligt bättre – vilket var kommissionens önskan med det ursprungliga förslaget.
Vi bör emellertid också hitta en lösning som är bra för regeringarna, som är lättare att genomföra, som leder till färre regler och som har en rimlig kostnad.
Detta är nämligen också en viktig faktor.
Därför anser jag att vi inte bör låta direktivet omfatta vatten för rekreation, vilket däremot bör ske någon gång i framtiden.
Jag har inga problem att tala om detta, men det är inte rätt tid att ta upp frågan på det här sättet.
Avslutningsvis konstaterar jag att kommissionen inte var särskilt angelägen om att uttala sig om rådets ståndpunkt.
Kommissionen vill hur som helst se en fortsatt noggrann granskning av värdena i framtiden.
Enligt min mening är detta mycket värdefullt.
Det säger sig självt att vi måste fortsätta att göra justeringar i framtiden.
Detta kommer förhoppningsvis att göras enligt det sedvanliga förfarandet i samråd med parlamentet.
