# ID: svediakorp-gov455409
# author: Avril Doyle, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-05-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 840
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag skulle vilja börja med att välkomna företrädarna för familjen McCartney hit i kväll och önska alla systrarna – Catherine, Paula, Gemma, Clare och Donna – och den avlidne Robert McCartneys partner, Bridgeen, lycka till på Europaparlamentets vägnar.
Europaparlamentet hälsar dem välkomna.
Jag vill på PPE-DE-gruppens gruppledare Hans-Gert Poetterings och mina egna vägnar, och särskilt på mina kolleger i den irländska delegationens vägnar, betyga att vi stöder dem helt och fullt i deras modiga, värdiga och beslutsamma strävan efter rättvisa efter det brutala mordet på deras bror Robert.
Som ledaren för mitt parti i representanthuset, Enda Kenny, har sagt beordrades den ondskefulla misshandeln och de knivhugg som dödade Robert McCartney av en anförare i provisoriska IRA: s Belfastbrigad efter en mindre tvist mellan anförarens farbror och den grupp som Robert McCartney umgicks med.
Robert McCartney befann sig på fel plats vid fel tidpunkt, men det handlade inte om något smärre bråk i baren, som vissa skamligt nog har försökt utmåla det som.
Den brutala misshandeln och knivhuggen var ett allvarligt menat och våldsamt angrepp som bar alla kännetecken på ett politiskt motiverat IRA-mord.
Det begicks av upp till tolv mördare, av vilka ett betydande antal är kända medlemmar av provisoriska IRA.
Inledningsvis förnekade Sinn Féins Alex Maskey kraftfullt att IRA skulle ha varit inblandat, men efter att ha talat med familjen gjorde Sinn Féins Gerry Kelly två veckor senare ett uttalande och medgav att IRA hade varit inblandat.
Mordet övervakades utan medömkan av män som efter att ha sopat igen alla spår meddelade att de arbetade för IRA.
De skrämde sedan upp de 70 vittnen som fanns till brottet, liksom deras familjer.
Först förbjöd de dem att ringa efter ambulans, samtidigt som Robert McCartney förblödde framför ögonen på dem och hans kollega var allvarligt skadad.
Sedan varnade de dem för att samarbeta med myndigheterna.
Vittnena känner sig så hotade och skrämda att tystnaden kring händelsen inte har brutits ännu nästan fyra månader efter Robert McCartneys död.
I vårt förslag till resolution i kväll uppmanar vi Sinn Féins ledare att insistera på att de ansvariga för mordet och vittnena till mordet skall samarbeta direkt med Nordirlands polis och gå fria från hotet om vedergällning från IRA eller också att de skall samarbeta med Nordirlands ombudsman.
IRA: s förfärliga erbjudande den 8 mars 2005 om att skjuta ihjäl förövarna av detta fruktansvärda brott är avskyvärt och barbariskt och har bemötts med klentrogenhet i den civiliserade världen.
Att ens föreslå gottgörelse i form av sådan summarisk rättvisa visar hur lite, om något, IRA har lärt sig under de senaste 30 åren.
Det visar på hur lite förståelse denna grupp har för de grundläggande principerna i en demokratisk rättsstat.
Den rättsstat som Sinn Féin förespråkar och IRA verkställer är en brutal regim av terror, hot och våld.
En regim som fortlever vid sidan av det demokratiska samhället och som är oförenlig med detta.
En regim som i så hög grad vilar på olaglighet och brottslighet att den utgör en förolämpning mot själva rättvisebegreppet och som leder till att dess offer, såsom familjen McCartney i det här fallet, står maktlösa och utan möjlighet att få gottgörelse för sin fruktansvärda förlust.
Men dessa modiga kvinnor – kvinnorna i familjen McCartney – har genom att vägra att låta sig skrämmas i sin fyra månader långa kampanj för rättvisa för sin bror och partner gjort mer för att belysa det som finns kvar av ligistfasoner och brottslighet i Nordirland sedan IRA: s officiella eldupphör än vad någon av de två regeringarna eller det politiska etablissemanget i Nordirland har lyckats göra under det senaste årtiondet.
I dag sällar sig Europaparlamentet, med företrädare för de 25 medlemsstaterna, till den irländska regeringen, den brittiska regeringen och Förenta staternas kongress och stöder McCartneykampanjen för rättvisa.
Att ställa Robert McCartneys mördare inför rätta innebär ett kraftfullt avståndstagande av alla anständiga människor från detta fortgående meningslösa dödande, lemlästandet och våldet.
Det är ett rop efter verklig fred.
Jag hoppas att vi kommer att kunna hjälpa Robert McCartneys familj om det blir nödvändigt, om inget av vittnena, eller IRA eller Sinn Féin själva för den delen, är modiga och rättrådiga nog att ge Nordirlands polis eller ombudsmannen den information som behövs för att inleda ett straffrättsligt förfarande.
Vi riskerar inte att skapa ett prejudikat eftersom fallet är unikt.
För första gången har den provisoriska rörelsen skakats i grundvalarna av reaktionen i de egna strukturerna.
Nu kan de omvandla ord till handling.
Det här fallet blir ett prov på rörelsens ärlighet och på dess upprepade avståndstagande från brottslig verksamhet i alla dess former – eller är det bara fler tomma ord?
Det får framtiden utvisa.
Jag rekommenderar parlamentet resolutionen.
