# ID: svediakorp-gov455313
# author: Urszula Krupa, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-04-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 646
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.Herr talman!
Att garantera hälso- och sjukvård är en av statens viktigaste uppgifter, och det är en följd av individens grundläggande rättigheter.
Det borde vara obligatoriskt för varje land att upprätthålla och finansiera grundläggande hälso- och sjukvårdstjänster.
Den liberala hållningen, som består av att privatisera tjänster och belägga dem med marknadsvillkor genom olika delar ur lagstiftningen, kommer inte att garantera vård inom sådana områden som förebyggande hälsovård, mödra- och spädbarnsvård, civilisationssjukdomar, åldringsvård och palliativ vård.
Även om alla dessa områden är förlustbringande är de oumbärliga och centrala för allmänhälsan.
Det är ett välkänt faktum att en investering i hälsa är liktydigt med en investering i människor, så som är fallet med utbildning.
Eftersom jag endast har några få minuters talartid vill jag fokusera på det jag anser vara de viktigaste frågorna.
Det måste finnas en offentlig hälso- och sjukvårdstjänst, och denna tjänst måste fortsätta att utvecklas och förbli tillgänglig för alla, både för dem som har råd med behandling, och för dem som inte har det.
Ännu har man inte funnit något idealiskt system för att vare sig organisera eller finansiera hälso- och sjukvårdstjänster.
Det finns fördelar och nackdelar förbundna med varje system, och detta gäller både för de system som grundar sig på försäkringsavgifter och för de system som kan sägas vara statsfinansierade.
Därför är ett blandat system förmodligen den bästa lösningen.
Samtidigt måste emellertid vårdpersonalens och patienternas sociala rättigheter garanteras i vederbörlig ordning.
Det måste finnas statsbidrag som är tillgängliga för de offentliga sjukhusen, den förebyggande vården och alla de övriga förlustbringande områdena.
Man har gett uttryck för en hel del höga tankar, särskilt i EU-lagstiftningen, när det gäller frågan om att modernisera det sociala skyddet för att utveckla och förbättra hälso- och sjukvården, men ändå är dessa ofta oförenliga.
Detta leder endast till att situationen för social omsorg och hälso- och sjukvård försvåras, även om den redan är tillräckligt svår i många länder, på grund av ökade kostnader, brutal kapitalism och ett misslyckat försök att efterleva moraliska principer.
Ett belysande exempel på detta är de motsägelser som följer av det faktum att medlemsstaterna till synes har fått ansvaret för organisering och finansiering, men likväl har hälsovårdstjänster inkluderats i tjänstedirektivet.
Om vi vill garantera en högkvalitativ hälso- och sjukvård kan vi inte betrakta hälsa som en produktiv sektor inom ekonomin, eller hälso- och sjukvårdstjänster som vanliga kommersiella tjänster.
Som exempel kan nämnas att ett företag förväntar sig att tjäna så mycket som 13 miljarder schweiziska franc från försäljningen av ett läkemedel mot cancer, efter att ha fått tillstånd att sälja det inom EU.
Ibland har jag här i parlamentet hört det sägas att ett fattigt EU inte har råd att tillhandahålla långsiktig vård, och att vi i stället borde tillämpa eutanasi, eller med andra ord göra oss av med problemen genom att ta livet av människor.
Detta torde inte vara liktydigt med att modernisera det sociala skyddet i syfte att utveckla och förbättra hälso- och sjukvården.
Den enda lösningen på en allt äldre befolkning är att förändra vår attityd till tillvaron.
Vi bör skydda det här livet och göra allt vi kan, och med detta menar jag också att iaktta moraliska principer, för att förbättra både kvaliteten på hälso- och sjukvårdstjänsterna och tjänsternas funktion.
Vi kan därutöver inte förbättra hälso- och sjukvårdstjänsterna på något enda sätt genom en väldig administrativ apparat, korruption, byråkrati eller genom att offentliggöra ännu fler förordningar, betänkanden, yttranden, förklaringar och identiska eller likadana förteckningar.
Detta leder endast till ökade kostnader och upptar tiden för både myndigheter och vårdpersonal, vars arbete är att hjälpa de sjuka.
