# ID: svediakorp-gov455095
# author: Krahmer (ALDE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-04-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,146
# sentences: 48
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Jag vill börja med att tacka mina kolleger i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, särskilt mina medföredragande, för deras goda och konstruktiva samarbete.
Ungefär 15 miljoner motorfordon produceras i EU varje år, och motorindustrin är ett av de viktigaste affärsområdena i EU.
Den skapar arbetstillfällen, uppmuntrar till innovation och är mycket viktig för vår konkurrenskraft.
Men bilar ger också avfall, och det är det som vi diskuterar här i kväll.
Varje år hamnar tio miljoner fordon på sophögen.
Om bilar inte längre staplas lika högt på soptipparna som förr och om de är mindre skamfläckar i landskapet, har detta att göra med att bildelar kan återanvändas och återvinnas i hög utsträckning.
Syftet med direktivet om typgodkännande för motorfordon är att sätta upp villkor för hur bilar och lätta fordon i yrkestrafik kan konstrueras för att uppfylla de minimikvoter som fastslagits i direktivet om uttjänta fordon med avseende på möjlighet till återanvändning och återvinning.
Genom direktivet om uttjänta fordon infördes bindande mål för tillverkarna.
Från och med 2006 skall minst 85 procent av en bils massa – och från och med 2015 åtminstone 95 procent av den – vara återvinnings- och återanvändningsbar.
Detta – särskilt målet med 95 procent från och med 2015 – är mycket ambitiösa mål som innebär att bilarna i framtiden knappast skulle ge något avfall.
Huruvida detta mål uppnås kommer inte bara att bero på om tillverkarna använder vissa material, utan framför allt på hur återvinningstekniken utvecklas och hur återvinning definieras.
Hur som helst är det inte fråga om annat än att möjligheten att återvinna material från bilar och undvika avfall är viktiga mål för EU: s miljöpolitik.
Men det är förvånande att bilarna bara bidrar till en procent av det totala avfallet i EU.
EU har gjort ett mycket bra jobb med att minimera avfall, inte bara från förpackningar, elektroniskt avfall och batterier, utan också från uttjänta bilar.
Låt mig nu ta upp kärnpunkterna.
Även om kommissionen lade fram ett synnerligen respektabelt förslag till direktiv, var vi i parlamentet tvungna att förbättra det på ett antal punkter.
Efter utskottets omröstning och ett framgångsrikt trepartsmöte har vi sammanställt ett kompromisspaket som vi skall enas om vid första behandlingen.
Paketet stöds av parlamentets tre största grupper.
Det här är vad man skulle kunna kalla mitt jungfrubetänkande, och jag som föredragande betraktar det som en stor framgång.
Våra gemensamma ändringsförslag, som vi kommer att rösta om i morgon, syftar framför allt till att förbättra genomförandet av direktivet, utan att äventyra möjligheten att uppnå målen för återvinningen, vilka är mycket viktiga med tanke på miljöpolitiken.
Meningen är att de ansvariga myndigheterna i medlemsstaterna och tillverkarna skall kunna betrakta typgodkännandet som genomförbart och att det skall medföra minsta möjliga kostnader.
I ändringsförslagen har vi också tagit hänsyn till viktiga aspekter på bästa metoder i samband med typgodkännanden.
Som föredragande har jag redan från första början varit mycket angelägen om att behålla åtskillnaden mellan provningen av nya typer och nya modeller.
Nya modeller definieras som bilar som redan finns på EU-marknaden – det finns för närvarande cirka 600 modeller – medan nya typer är bilar som kommer att komma ut på marknaden i framtiden, ungefär 100 per år.
Avsikten är att provningen av nya typer skall prioriteras.
Varken myndigheterna eller tillverkarna skulle kunna göra det som kommissionen avsåg i sitt ursprungliga förslag, nämligen att alla modeller i EU skulle provas inom 36 månader efter att direktivet trätt i kraft.
Provningen av nya typer måste prioriteras för att man skall kunna garantera att alla typer som kommer ut på EU-marknaden i framtiden överensstämmer med de bindande mål som föreskrivs i direktivet om uttjänta fordon, och därför bör den tidsgräns på 36 månader som kommissionen föreslår gälla nya typer, och de modeller som redan finns kan testas efter det.
Parlamentet har – tillsammans med rådet – kommit överens om en period på 54 månader, vilket motsvarar ett beräknat genomsnitt av vad kommissionen ursprungligen föreslog och de 72 månader som jag ursprungligen lade fram och som i sin tur motsvarar livscykeln för en genomsnittlig bil.
Definitionen av ” referensfordon ” är en annan fråga.
Det är en bra metod, och man undviker missförstånd om myndigheten och tillverkaren gemensamt väljer typen. ” Referensfordon ” betyder det fordon som är mest problematiskt med tanke på återanvändning och återvinning.
Beträffande förbudet mot tungmetaller gläder det mig att kunna säga att vi har kommit överens om att det bör hänvisas till förbudet mot tungmetaller under rubriken om den preliminära bedömningen snarare än under typgodkännandet, dit det inte hör.
Jag anser i vilket fall som helst att kommissionen haft goda skäl att avstå från förbud mot tungmetaller i sitt ursprungliga förslag, eftersom tungmetaller redan är förbjudna i många andra lagtexter.
Vi hade verkligen problem med ett ändringsförslag från rådet, vilket så att säga nådde oss strax före slutsignal och som avsåg att tillåta kommittéförfarande genom en annan bakdörr.
Parlamentet kämpade för att ändringsförslagen till direktivet om uttjänta fordon skulle behandlas som lagstiftning snarare än som genomförandeåtgärder, och därför kunde vi inte acceptera tekniska justeringar av direktivet om uttjänta fordon utan referenser till parlamentet.
Det gläder mig att rådet och kommissionen i trepartssamtalet slutligen samtyckte till det.
Det är ett steg i rätt riktning, mot mer demokrati och öppenhet i förfarandet för att utfärda EU-lagstiftning.
Låt mig avslutningsvis återvända till frågan om förordningar.
I EU finns det utomordentligt många bestämmelser om bilar.
När lagar antas måste vi alltid tänka på att de måste genomföras på platser som ligger långt bort från Bryssel och Strasbourg.
Vi måste tänka på de företag som i slutändan kommer att beröras av dem.
Kommissionsledamot Verheugen!
Det jag nu säger riktar sig till er personligen.
Jag välkomnar särskilt ert initiativ som gäller bedömningen av vilka effekter lagstiftningen får, och det gläder mig att ni i er roll som kommissionsledamot med ansvar för industrifrågor har återupptäckt era liberala rötter.
Det är viktigt att nya direktiv och förordningar, särskilt de som rör skyddet av miljön och konsumenterna, i framtiden bör underkastas kontroller för att man skall se vilken effekt de får på konkurrenskraften.
Befintliga direktiv måste undersökas så att de kan genomföras snabbt i medlemsstaterna.
När vi överväger kommande förordningar måste vi emellertid prioritera att se till att de verkligen bidrar till att skydda miljön, snarare än att åstadkomma mer byråkrati.
Tack, herr kommissionsledamot, för era vänliga ord.
