# ID: svediakorp-gov455078
# author: Protasiewicz (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-04-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 736
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr kommissionsledamot!
Om mindre än tre veckor är det ett år sedan utvidgningen av Europeiska unionen.
För miljoner medborgare i Centraleuropa innebar utvidgningen att deras drömmar uppfylldes om ett gemensamt Europa som styrs med rättvisa principer och med jämlika möjligheter för alla.
Under förberedelserna för utvidgningen öppnade de nya länderna sina marknader och tillät att västeuropeiska företag, varor, tjänster och arbetstagare strömmade in i landet.
Detta skedde ofta mot bakgrund av upphettade inrikesdebatter och trots starka protester från många grupper, huvudsakligen sådana som företrädde arbetstagarna.
Dessa befarade att de skulle mista jobben och kom med starka argument för att de nationella marknaderna skulle skyddas från orättvis västeuropeisk konkurrens.
Icke desto mindre ansåg vi att medlemskap i Europeiska innebar att vara en del av den gemensamma marknaden med garanterad frihet att bedriva ekonomisk verksamhet överallt inom unionens territorium.
Samtidigt var vi övertygade om att EU-fördragen innehöll rättvisa bestämmelser för alla aktörer, oavsett varifrån de kom.
Olyckligtvis har det under de senaste 11 månaderna förekommit åtskilliga fall av diskriminering av entreprenörer från de nya länderna, som vill bedriva ekonomisk verksamhet i vissa av länderna i den så kallade gamla unionen, och det har även förekommit diskriminering av deras anställda.
De mest uppenbara fallen av diskriminering äger rum i Nederländerna, Österrike och Italien.
Rättssystemen i dessa länder medger att företag och arbetstagare behandlas olika beroende på om de kommer från de så kallade 15 gamla länderna eller de 10 nya länderna.
Ett typiskt exempel är kravet på de senare att ansöka om tillstånd för de arbetstagare som är stationerade i landet redan innan den ekonomiska verksamheten påbörjas.
Detta är ett mycket tidskrävande förfarande, som kan ta upp till sex veckor i Österrike, och kravet ställs bara på företag och arbetstagare från de nya länderna.
Ekonomiska enheter från de 15 gamla länderna avkrävs inte några ansökningar av detta slag.
I stället begär man bara av dem att de skall meddela de aktuella myndigheterna och förse dem med ett enda dokument med information och en lista på arbetstagare som är stationerade utomlands.
De kan börja att erbjuda tjänster genast, utan någon onödig försening.
Om myndigheterna vill genomföra kontroller, kan dessa äga rum medan arbetet pågår, utan att det inkräktar på företagets ekonomiska verksamhet.
Detta är ett tydligt exempel på diskriminering som sanktioneras i den nationella lagstiftningen och som resulterar i överträdelse av villkoren för rättvis konkurrens på den gemensamma marknaden.
Det finns också en rad andra länder där det visserligen inte förekommer några formellt diskriminerande villkor, men där förvaltningen och tjänstemännen uppträder så att det i praktiken är omöjligt för företagen från de nya medlemsstaterna att fritt utöva sin verksamhet.
Jag har med mig en samling klagomål från entreprenörer som har råkat ut för särskilt olycklig behandling, trots att de hade uppfyllt alla formella krav.
Den typ av behandling som både företagens ägare och de anställda utsattes för medan arbetet pågick omfattar bland att få sina händer stämplade, bli försedda med handklovar, få hundar bussade på sig och till och med arresteras utan något verkligt skäl.
Jag beklagar att jag måste säga att Tyskland och Frankrike är länder där detta slags behandling förekommer alltför ofta.
Jag vill därför fråga kommissionsledamoten vilka åtgärder kommissionen kommer att vidta för att se till att fördragets villkor om jämlik behandling av företag och medborgare uppfylls?
Har kommissionen redan granskat villkoren i medlemsstaterna i syfte att se till att de ekonomiska enheterna från de nya medlemsstaterna får spela på samma villkor?
Vad blev i så fall resultatet?
Om inte, när kommer denna granskning av rättsliga villkor och praxis att genomföras för att undvika diskriminering?
Jag vill också ta upp en synpunkt som ett stort antal av mina kolleger delar.
Vi menar att om kommissionen inte aktivt engagerar sig i bekämpningen av diskriminering av företag och arbetstagare från de nya medlemsstaterna, så kommer vi att misslyckas med att uppnå de ekonomiska mål som identifierades i Lissabonstrategin.
Sammanfattningsvis vill jag säga att jag litar på att Europeiska kommissionen är medveten om situationen.
Kommissionsledamot Verheugens närvaro i kammaren i dag, i egenskap av kommissionens vice ordförande, ger mig anledning hoppas att detta verkligen är fallet.
