# ID: svediakorp-gov454965
# author: Kuhne (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-04-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 689
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag vill börja med att överväga två olika scenarier.
När vi diskuterade denna fråga i utskottet frågade Toomas Hendrik Ilves vad som skulle hända om ytterligare en terroristattack av samma omfattning som Madridbomberna skulle inträffa i en EU-medlemsstat och om det efter en sådan attack skulle framkomma att säkerhetstjänsten i en annan medlemsstat hade känt till att förberedelser gjordes för attacken men inte hade kunnat meddela myndigheterna i landet i fråga.
Detta skulle förmodligen leda till en verklig legitimitetskris för Europeiska unionen.
Jag skall nu gå vidare till mitt andra exempel.
Europeiska unionen har tagit kommandot över de Nato-ledda styrkorna i Bosnien och Hercegovina.
Detta är första gången som Europeiska unionen har fått tillfälle att visa sig kapabel att bedriva säkerhetspolitik inom sitt eget territorium och att skaffa sig praktisk erfarenhet av detta.
Efter att ha talat med mina väljare vet jag att många människor anser att EU så att säga skulle frälsas från ondo om man så lite som möjligt blandade sig i andras angelägenheter.
Detta slags inställning kan visa sig vara en allvarlig svaghet, och Europeiska unionen behöver faktiskt en säkerhetsstrategi.
Därför välkomnade de allra flesta utskottsledamöter det dokument som Javier Solana utarbetade under sin ämbetsperiod, och som utskottet har fortsatt att arbeta med.
Vi välkomnade också stödet för dokumentet från medlemsstaternas regeringar.
Det finns dock ett antal frågor som måste övervägas särskilt noga, eftersom de visar på det unika i den europeiska säkerhetsstrategin.
Den första av dessa är behovet av att få förståelse för säkerhetsproblemen och deras många och olikartade orsaker, till exempel brott mot de mänskliga rättigheterna, fattigdom och sjukdomar, allt sett i ett större sammanhang, så att man inte reducerar strategin till de militära aspekterna.
Säkerhetsstrategin är först och främst av politisk natur, och därför går den bortom militära överväganden.
Den andra frågan är behovet av ett stöd för folkrätten och principerna i Förenta nationernas stadga.
Den tredje frågan gäller behovet av att stärka den internationella ordningen genom att skapa effektiva multilaterala strukturer och ge skydd för medborgarnas grundläggande rättigheter inom EU, samtidigt som man vidtar alla nödvändiga åtgärder för att bekämpa terroristhot.
Mot bakgrund av dessa faktorer bör vi inte skämmas för att säga att Europeiska unionen faktiskt vill skaffa sig strukturer för militärt beslutsfattande militär förmåga.
Den största fördelen med säkerhetsstrategin är att den gör det möjligt för oss att anpassa kombinationen av civila och militära krishanteringsåtgärder till varje enskild situation.
Motståndet mot denna hållning kom från två djupt oeniga läger i utskottet: å ena sidan anser vissa ledamöter att det är omöjligt att föreställa sig Europeiska unionen som något annat än underordnat Nato, och å den andra fördömer vissa ledamöter militariseringen i form av nya organisationsformer och befogenheter.
Dessa två läger företräder rakt motsatta inställningar, men de har det gemensamt att de använder sina argument för att motsätta sig och protestera mot den europeiska konstitutionen.
Trots detta motstånd uppnådde man inom utskottet ett brett samförstånd kring säkerhetsstrategin, som innefattar inrättandet av olika instrument såsom ett incidentrapporteringscentrum, en civil / militär planeringsenhet och stridande förband eller försvarsbyrån.
Dessa är inte alternativ till Nato, och dessutom är de flesta av EU: s medlemsstater också medlemmar i Nato.
I stället ger de Europeiska unionen nya möjligheter som unionen inte tidigare haft.
Bara på detta sätt kan unionen bli en jämspelt partner med länder på andra sidan Atlanten, till exempel Förenta staterna.
Mycket återstår dock att göra.
Vi har till exempel ännu ingen helhetsplan för hur den civila krishanteringen skall organiseras.
Det finns en brist på permanent lufttransportkapacitet och på permanent tillgängliga trupper i beredskap, liksom på lämplig kapacitet för kommunikation och spaning.
Syftet med detta betänkande är att se till att Europaparlamentet – också med tanke på vad Elmar Brok sade i sitt inledningsanförande – kan få inflytande över den framtida utvecklingen och det praktiska genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin i dialogen med rådet.
