# ID: svediakorp-gov454823
# author: Juncker, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-04-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 997
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Denna i hög grad oorganiserade debatt närmar sig sitt slut, och jag skulle vilja klargöra några punkter.
Det gläder mig att det rått mycket liten oenighet om Europeiska rådets beslut i fråga om Lissabonstrategin.
För mig är detta fullständigt korrekt, konsekvent och logiskt, eftersom Europaparlamentets resolution om Lissabonstrategin – som somliga faktiskt borde läsa – nästan helt och hållet återspeglas i Europeiska rådets slutsatser.
Att vissa inslag kritiseras i dag betyder att ni intar en mycket självkritisk hållning.
Det är min iakttagelse!
Vidare anser jag att vi åtminstone måste erkänna att Europeiska rådets beslut om Lissabonstrategin lägger ett stort ansvar på medlemsstaterna.
När frågan debatterades i januari var vi i hög grad eniga om att det är upp till de nationella regeringarna att se till att Lissabonstrategin lyckas, inte bara i de egna länderna utan i hela EU.
Från och med nu måste de nationella regeringarna rådfråga sina parlament om de nationella reformprogrammen, rådet blir ansvarigt inför Europaparlamentet, och kommissionen kommer att ha samma uppgift som tidigare, nämligen att underlätta och ta initiativ och därmed få alla medlemsstater att ansluta sig till ett synsätt som kan bidra till att Lissabonstrategins mål nås, mål som utformats för att se till att den europeiska sociala modellen även i framtiden kommer så många européer som möjligt till godo.
Man kan konstatera att det inom vissa grupper, som snarare är ekumeniska än katolska, råder fullständigt olika uppfattningar om de grundläggande principerna för formerna för politiska åtgärder på EU-nivå.
Det är lättare, herr Radwan, att nå en kompromiss om stabilitets- och tillväxtpakten än att nå samstämmighet inom den grupp ni tillhör.
Jag har sett prov på detta både i dag och i går.
När det gäller stabilitetspakten vill jag säga att jag det förvånar mig mycket att varje deletapp i reformen av pakten har varit föremål för samma rasande retorik och kommentarer.
När ett antal regeringar föreslog att hela utgiftsblock skulle undantas från stabilitetspakten lät kritiken precis som nu, när detta inte blev av.
Något måste vara fel.
Paktens förebyggande del har stärkts avsevärt.
Varför var det nödvändigt?
Jo, därför att detta inslag helt enkelt – och på ett brottsligt sätt – försummades i den gamla pakten, vars utveckling jag i hög grad var delaktig i.
Ett antal regeringar misslyckades också med att under så kallade goda tider bedriva rätt politik för att minska underskott och skuldsättning.
Detta kan förstås komma att ändras till det bättre efter ett antal förestående val, men jag betvivlar det starkt.
Paktens korrigerande del har endast genomgått smärre förändringar i jämförelse med vad som anges i fördraget och stabilitetspakten.
Den som föreställt sig att paktens 3,0 procent verkligen betydde 3,0 procent, att åtgärder skulle vidtas mot länder med ett underskott på mer än 3,0 procent och att dessa länder skulle bli föremål för sanktioner om de inte kom under gränsen på 3,0 procent påföljande år kommer givetvis att bli besviken på reformen av stabilitetspakten.
För detta hade det krävts omfattande ändringar av fördraget, vilket hade inneburit att vi inte längre skulle kunna använda den gamla stabilitetspakten som vägledning på viktiga områden.
Fördraget säger ingenting om att ett underskott på över 3,0 procent är för stort.
Den som påstår det har misstolkat fördraget.
Det står faktiskt inte så i fördraget, och jag kan inte godta att vi skulle agera som om det gjorde det och att de som försöker hitta tillbaka till en korrekt tolkning av fördraget nu behandlas som stabilitetssyndare.
Hur kan någon påstå sig vara ensamt ansvarig för tolkningen av fördraget och stabilitetspakten?
Det roar mig faktiskt en aning att läsa att rådet, de 25 finansministrarna och de 25 stats- och regeringscheferna böjde sig för Tyskland och Frankrike.
Detta är fullständigt absurt och för övrigt en förolämpning mot de övriga 23.
Tanken på att det bara skulle krävas en befallning från Berlin eller en tydlig signal från Paris för att få de andra tjugotre regeringarna att falla till föga är helt igenom icke-europeisk och går stick i stäv mot det ständigt återkommande behovet av att åstadkomma fungerande arbetsförhållanden i EU och finna kompromisslösningar.
Jag behöver knappast fråga mig hur skarp kritiken i kammaren hade varit om vi misslyckats med Lissabon, om vi misslyckats med att nå den balans ni här i kammaren påminner oss om eller om vi fullständigt misslyckats med reformen av stabilitetspakten.
Vissa anser att den gamla stabilitetspakten var så bra att den inte behövde förändras.
Denna inställning delas dock inte av en enda av de 25 medlemsstaternas regeringar.
Tanken på att de 25 stats- och regeringscheferna och de 25 finansministrarna skulle ha slagit in på vägen mot underskott och skuldspiraler är en alldeles vanvettig föreställning som jag kraftfullt vill protestera mot.
Bortsett från detta, herr talman, har det talats mycket om EU: s trovärdighet.
Jag anser att detta ibland i hög grad sker under hot och jag förstår inte riktigt vart Graham Watson vill komma.
Jag blev osäker på om det var mig han vände sig till eller en grupp medlemsstater.
Jag hoppas att ni inte klandrar mig för att jag inte har övertalat ledamöterna i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater att inta samma ståndpunkt i alla dessa frågor, eftersom det inte är PPE-DE jag företräder här.
Jag företräder Europeiska rådet.
Till dem som har uppmärksammat EU: s bristande trovärdighet vill jag säga följande: Jag vill rikta ett varmt tack till de ledamöter som har närvarat vid denna debatt sedan klockan nio i morse.
Besökarna i Europaparlamentet i dag har förvånats över att det varit så få personer här när EU debatterar ett antal mycket viktiga frågor.
