# ID: svediakorp-gov454771
# author: Juncker, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-04-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,546
# sentences: 55
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Kommissionens ordförande, mina damer och herrar!
Den 12 januari redogjorde jag här i parlamentet för det luxemburgska ordförandeskapets program för de närmaste sex månaderna.
Som brukligt är skall jag i dag kortfattat redogöra för utgången av Europeiska rådets senaste möte.
Jag säger kortfattat, för med tanke på den oerhörda uppslutningen i kammaren i dag kanske jag inte kan tillföra debatten så mycket.
Av detta skäl tänker jag inte blåsa nytt liv i debatten, utan bara informera er om att vi efter hätska diskussioner, machodebatter och virila argument enats om reformen av stabilitets- och tillväxtpakten, även om enstaka kvinnliga röster också lyckades göra sig hörda i den stormiga debatten.
Det resultat vi nådde fram till är nyanserat, eftersom det lägger vederbörlig tyngd vid stabiliteten och eftersom det innebär att allt görs för att tillämpningen av stabilitetsreglerna inte skall begränsa den tillväxtpotential som finns och som skall finnas i Europa.
Av den anledningen ändrade vi inte de principer som pakten vilar på, men vi utarbetade ramarna, vilket innebär att stabilitets- och tillväxtpakten hädanefter kommer att tillämpas på olika sätt i olika faser av konjunkturcykeln.
Den reform vi slutligen enades om är resultatet av ett utmärkt samarbete – något som jag gärna vill betona – mellan kommissionen och rådet, eller för att vara mer exakt, mellan ledamöterna i kommissionen och rådets ordförandeskap, mellan kommissionsledamoten med ansvar för valutafrågor och ordföranden i rådet med finansministrar.
Det var ett sant nöje att få arbeta så nära kommissionen.
Allt har redan sagts om reformen av pakten och mycket av det som har sagts liknar osanningar.
De som påstår att alla underskott blir tillåtna när pakten har reformerats och de som presenterar reformåtgärderna som klartecken för EU att följa den breda vägen mot stora skuldberg gör ett stort misstag.
Varken grundreglerna i EG-fördraget eller reglerna i pakten har förändrats.
Kriterierna på 3 procent respektive 60 procent förblir basen i ett system som även i fortsättningen bygger på tydliga regler och logiska juridiska bestämmelser.
Jag vill gärna passa på att upprepa att så fort vi ser att gränsen på tre procent har överskridits kommer kommissionen att sammanställa en rapport och den berörda medlemsstaten sättas under närmare observation.
Jag vill klargöra att ett stort underskott i referensvärdet, som ligger på tre procent, inte automatiskt leder till att ett överträdelseförfarande inleds, vilket inte heller har varit fallet tidigare.
Vissa personer beter sig som om detta vore en nyhet och avslöjar därmed sin bristande kunskap om villkoren i Maastrichtfördraget, genom vilket denna regel infördes 1992.
Kommissionens befogenheter har inte försvagats genom reformen av pakten, utan snarare stärkts.
Därför handlar det inte längre om att vara allvarligt oroad, utan snarare om att vara allvarligt vaksam för att se till att de nya reglerna tillämpas logiskt.
Vi skall göra allt vi kan för att i de beslut vi fattar under de närmaste månaderna visa att pakten långt ifrån är avlivad, utan fortsätter att gälla och tillämpas.
Det andra ärendet på agendan för Europeiska rådets möte i Bryssel var halvtidsöversynen av Lissabonstrategin.
Ni minns säkert att ledamöter vid vår debatt den 12 januari uttryckte stark oro över att rådet höll på att rubba den grundläggande jämvikten i Lissabonstrategin.
Sedan kommissionen hade lagt fram sitt meddelande den 2 februari om Lissabonstrategin och sitt meddelande om den sociala agendan lyckades kommissionen och rådet – som än en gång agerade samfällt – behålla den grundläggande jämvikten i Lissabonstrategin.
Vi har förstås omstrukturerat Lissabonstrategin genom att ge den en tydligare inriktning mot tillväxt och konkurrenskraft, men detta betyder inte att vi har lämnat de sociala och miljömässiga aspekterna därhän.
Jag måste än en gång, liksom för ett par månader sedan, konstatera att folket i Europa inte alltid förstår vikten av Lissabonstrategin, eftersom vi talar om konkurrenskraft, produktivitet och tillväxt, vilket är termer och begrepp som inte väcker några starkare känslor.
Vad européerna verkligen vill ha är arbete, möjlighet att starta företag och få tillgång till startkapital, öppna marknader för varor och tjänster och att kunna förlita sig på effektiva kommunikations- och transportsystem.
De vill kunna förena arbete och privatliv, hålla jämna steg med den senaste tekniska utvecklingen och världen på Internet.
De vill ha tillgång till god utbildning för sina barn, de vill ha tillgång till högkvalitativa offentliga tjänster och samtliga tjänster av allmänt intresse, de vill ha rimliga pensioner och de vill kunna skapa en hälsosam miljö.
Allt detta är målet för Lissabonstrategin.
För att skapa trovärdighet kring tanken att regeringarna och kommissionen hädanefter skall arbeta mer förebyggande och konsekvent vid genomförandet av beslut som härrör från Lissabonstrategin har vi samlat den åtgärd som skall vidtas i tre inriktningar som omfattar tio åtgärdsområden och som utformas i ett hundratal enskilda åtgärder.
Många aktörer är delaktiga i Lissabonstrategin: kommissionen, Europaparlamentet, de nationella parlamenten, de nationella regeringarna och de regionala och lokala myndigheterna.
Samtliga dessa institutioner och myndigheter måste kunna dra större nytta av Lissabonstrategin.
Jag syftar i detta fall i synnerhet på de nationella regeringarna, eftersom de är ansvariga inför sina nationella parlament och den allmänna opinionen inom EU och har ansvaret för att maximera effekten av Lissabonstrategins olika komponenter.
Låt mig nämna något om det direktiv som uppkallats efter en tidigare ledamot av kommissionen.
Den 12 januari berättade jag för er att ordförandeskapet skulle säga ja till att öppna marknaden för tjänster och nej till social dumpning och att det helst såg att alla risker för social dumpning undanröjdes i förslaget till direktiv.
Vid sitt möte i mars godkände Europeiska rådet denna ståndpunkt genom att uppmana dem som medverkar i lagstiftningsprocessen att göra de väsentliga ändringar som behövdes för att förslaget fullt ut skall uppfylla kraven på den europeiska sociala modellen.
I denna fråga, liksom i andra, skulle jag vilja utmana uppfattningen – och även den misstanke som föds genom okunskap – att den nuvarande kommissionen ser sig själv som motorn i ett nyliberalt EU.
Jag har inte fått det intrycket vid diskussionerna med olika kommissionsledamöter, särskilt diskussioner om direktivet om den inre tjänstemarknaden.
Förslaget till direktiv är resultatet av de förhandlingar som genomfördes i den förra kommissionen.
Den nya kommissionen kommer tillsammans med övriga EU-institutioner att göra de ändringar som den europeiska sociala modellen kräver.
Herr talman!
När vi gjorde som vi gjorde var vår avsikt att klargöra ett missförstånd som har fått fäste under de senaste åren: vi ville visa att det finns skillnader mellan strategin för hållbar utveckling och Lissabonstrategin.
Det var fel att lägga fram hållbar utveckling som den tredje pelaren i Lissabonstrategin, eftersom hållbar utveckling är en gränsöverskridande strategi som påverkar samtliga övriga politikområden och därmed berör Lissabonstrategins samtliga aspekter, till exempel miljön, fisket, jordbruket, offentliga finanser och social trygghet.
Hållbar utveckling är med andra ord vad som på engelska brukar kallas en överbryggande princip, ” overarching principle ”, som måste tillämpas i genomförandet av Europeiska unionens samtliga politikområden.
Av den anledningen kommer ordförandeskapet att ta initiativ till att Europeiska rådet vid sitt möte i juni antar en förklaring om de vägledande principerna för hållbar utveckling som skall fungera som bas för förnyelsen av den strategi för hållbar utveckling som antogs vid Europeiska rådets möte i Göteborg 2001.
På grundval av ett beslut av miljöministrarna behandlade vi alla politikområden som måste beaktas när ämnet klimatförändringar diskuteras.
Ni har säkert sett att Europeiska rådet välkomnade att Kyotoprotokollet trädde i kraft och i synnerhet att det ratificerats av Ryska federationen.
Det är nu dags att utforma en EU-strategi på medellång och lång sikt för att bekämpa klimatförändringarna, en strategi som måste vara förenlig med målet att begränsa ökningen av den globala årliga genomsnittliga yttemperaturen till högst två grader över nivåerna från tiden före industrialiseringen.
Med tanke på de utsläppsminskningar som krävs på global nivå måste de insatser som görs de närmaste decennierna få stöd genom ett gemensamt godkännande från samtliga länder.
Unionen beräknar att minskningsnivåer på mellan 15 och 30 procent i förhållande till de referensvärden som anges i Kyotoprotokollet kommer att krävas i i-länderna senast 2020; det långsiktiga målet skulle enligt slutsatserna från miljöministrarnas möte vara att uppnå minskningar på mellan 60 och 80 procent fram till 2050.
Vid Europeiska rådets möte i Bryssel diskuterade vi ett antal ärenden på utrikesområdet.
Jag vet att ni knappast kunde tygla er glädje över det vi berättade om FN-reformerna.
Vi utnyttjade tillfället vid toppmötet för att återkomma till den smärtsamma Libanonfrågan, ett land som går från den ena prövningen till den andra och som förtjänar EU: s solidaritet.
Vi uppmanade följaktligen Syrien att snarast genomföra sitt åtagande att dra tillbaka samtliga trupper och sin underrättelsetjänst från Libanon.
Herr talman, jag hade gärna gett er en utförligare bild, men jag skall i stället fylla i luckorna efter debatten, om det blir någon debatt.
