# ID: svediakorp-gov454730
# author: Hübner, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-04-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,325
# sentences: 55
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Fru talman!
Jag vet att det är sent, men de frågor som de ärade ledamöterna har ställt kräver detaljerade svar.
Om ni tillåter kommer jag att använda den tid som reserverats i slutet av debatten förutom den tid som jag fått för mina inledande kommentarer.
Även om vikten av en utvidgning inte kan uppskattas i budgettermer förstår jag att ledamöterna av hänsyn till öppenhet och icke-diskriminering vill få en bättre uppfattning av kommissionens förslag i fråga om utvidgningen.
Utvidgningen har ekonomiska konsekvenser, och vi behöver en ekonomisk insats på EU-nivå.
Låt oss dock göra klart att en utvidgning också har andra konsekvenser.
Jag håller med om att unionens budget för perioden 2007 – 2013 måste vara tillräckligt stor för att garantera ekonomisk konvergens för de tio staterna, vilket jag är övertygad om kommer att vara i alla 25 medlemsstaternas intresse.
Det är klart att storleken på den generella budgetramen för 2007 – 2013, och storleken på ramen för sammanhållningspolitiken i detta sammanhang, spelar stor roll.
Kommer vi att ha tillräckliga medel för 2007 – 2013?
Vi har aldrig tillräckliga medel eftersom Europeiska unionens behov är enorma.
Men i praktiken har vi inte alla pengar i världen, inte heller har vi den absorptionsförmåga som skulle tillåta oss att förbruka mer pengar på ett effektivt sätt.
Jag vill betona att kommissionen för några månader sedan lade fram ett förslag där varje euro är genomtänkt och motiverad.
Därför anser vi att förslaget är väl avvägt och väl förberett, även i fråga om sammanhållningspolitiken, och en grund för att ta itu med de behov, problem och utmaningar som den utvidgade europeiska unionen med hundratals miljoner fler invånare kommer att stå inför nu och i framtiden.
Detta är min reaktion till era kommentarer om huruvida vi har tillräckligt med pengar.
Jag instämmer i hög grad med Constanze Krehl i hennes kommentarer om effektiv användning av offentliga medel och skattebetalarnas pengar.
När det gäller budgeten måste vi också tänka på effektiviteten och kvaliteten i utgifterna.
När vi tänker på kostnaderna för utvidgningen är jag alltid frestad att påminna er om att de tio nya medlemsstaterna till fullo har gett sitt bidrag till unionens budget, inklusive den befintliga korrigeringsmekanismen, i enlighet med de allmänna reglerna.
När man granskar de politikområden som de nya medlemsstaterna successivt inför som viktiga EU-politikområden, måste vi komma ihåg att utvidgningen redan har beaktats när det gäller bidrag till finansieringen av politiken.
När kommissionen utarbetade förslaget för 2007 – 2013 tog den hänsyn till all budgetutveckling som hörde ihop med utvidgningen.
Som svar på er fråga om kommissionens förslag bidrar till lika behandling av medlemsstaterna när det gäller sammanhållningspolitiken, skall jag som hastigast nämna de sex grundprinciper som vi grundande kostnadsfördelningen på och de potentiella fördelarna när budgeten utarbetas.
Principerna medger en rättvis fördelning av utvidgningens effekter.
För det första har kommissionen försökt att garantera nödvändiga medel för att finansiera ekonomisk konvergens och sammanhållning i en utvidgad och mer mångsidig europeisk union.
För det andra har kommissionen tagit hänsyn till den ekonomiska realiteten att det finns regioner i de 15 medlemsstaterna som ännu inte helt har genomfört den ekonomiska konvergensen.
För det tredje är vi starkt övertygade om att en sammanhållningspolitik också är nödvändig för regioner som inte omfattas av konvergensmålet, utan styrs av objektiva ekonomiska kriterier och ” Berlinmetoden ”, efter kommissionens justering.
Vi bör också komma ihåg kravet att alla medlemsstater bör likabehandlas vid en eventuell slutlig överenskommelse.
För det femte anser vi att sammanhållningspolitiken skall tillämpas på samma sätt på alla 25 medlemsstaterna: vi skall inte ha en politik för de 10 medlemsstaterna och en annan politik för övriga 15.
För det sjätte är kommissionen medveten om att för vissa medlemsstater kvarstår problem som måste tas upp i en slutlig överenskommelse under förhandlingarnas gång, återigen med hänsyn till generell rättvisa.
Vi följer mycket nära förhandlingarna mellan medlemsstaterna, och delar så mycket som kommissionens roll tillåter.
Vi är beredda att på lämpligt sätt och när så behövs bidra till en slutlig uppgörelse som beaktar de enskilda fallen.
På det här stadiet vill kommissionen inte föreslå någon särskild lösning eller kompensationsmekanism.
Om en sådan mekanism eller sådana program och projekt föreslås under förhandlingarna i rådet skulle kommissionen mer än gärna medverka till den slutliga utformningen av förslaget.
Det är viktigt och sant att fördelningen av ekonomiska resurser mellan medlemsstaterna i princip och i allmänhet avspeglar varje regions och varje medlemsstats relativa sociala och ekonomiska förhållanden, och dessa mäts med välkända indikatorer.
Jag vill inte räkna upp dem, men låt mig betona att kommissionen har erkänt att i vissa fall kommer den slutliga fördelningen att påverkas av andra faktorer än objektiva socioekonomiska omständigheter i regioner eller medlemsstater.
Som ni vet kommer enligt aktuell statistik 16 av 254 regioner med över 60 miljoner invånare att erfara den statistiska effekten av utvidgningen.
I dessa fall har kommissionen förslagit en tillfällig lösning, nämligen att skapa en särskild övergångsplan på regional nivå och justera vissa parametrar med Berlinmetoden.
Följden är att kommissionens förslag till statistisk utfasning av regioner representerar en mycket begränsad minskning: i genomsnitt endast 6 procent av vad dessa regioner skulle ha fått om de hade varit helt berättigade till konvergensmålet under perioden 2007 – 2013.
Detta är kommissionens aktuella förslag.
Min oro gäller genomförandet av förslaget.
Som vi har hört finns det många andra idéer, bland annat i medlemsstaterna.
Många anser att detta förslag är för generöst.
Vi inriktar oss därför mycket på att försvara förslaget.
Med justeringen av Berlinmetoden, ett annat instrument kommissionen har använt i sin strävan efter att fördela effekterna av utvidgningen rättvist, har vi också lyckats att öka den generella ekonomiska ramen med 16 miljarder euro.
Den här justeringen återspeglar den statistiska effekten av utvidgningen genom att vi beaktar det nationella välståndet i våra beräkningar.
Låt mig tillägga att en del av de minskningar i tilldelningarna som regionerna uppfattar som en följd av utvidgningen inte är det, eftersom det finns 12 regioner med 18 miljoner människor där BNP har ökat snabbare under senare år än genomsnittet för Europeiska unionen.
I dag räknas dessa regioner in under mål 2.
Därför har vi i dag på bordet en budget som mer eller mindre är lika fördelad mellan de gamla och de nya medlemsstaterna.
Allt det ovannämnda bekräftar att frågan om jämlik fördelning av utvidgningens effekter beaktas i kommissionens förslag samtidigt – och detta är viktigt för oss – som vi bevarar objektiviteten i fördelningsmetoden som bygger på statistik på gemenskapsnivå.
Låt mig också reagera på vad ni, och i synnerhet Constanze Krehl, sade om balansen av egna medel.
Dessa frågor hör klart till Dalia Grybauskaitės ansvarsområde.
Jag vet att hon mer än gärna utbyter åsikter med er om detta.
Det måste dock sägas att även om budgetbalanser inte ger hela bilden av alla fördelarna av unionsmedlemskapet är kommissionen medveten om att diskussioner om detta förekommer och spelar en viktig roll i den offentliga debatten i vissa medlemsstater.
Det är därför som kommissionens förslag till system för finansiering av EU-budgetens inkomstsida, som jag inte ansvarar för, också skall ses som en kompromisslösning som är avsedd som ett slags skyddsnät.
Ni har betonat vikten av nettobalanser, och ni förslår ett samband mellan regionalpolitiken och tilldelningen av medel och nettobalanserna.
Uppriktigt sagt är det inte det bästa sättet att närma sig regionalpolitiken, eftersom vi bedriver regionalpolitik för att minska skillnaderna i enlighet med artikel 158 och inte för att lösa frågor om nettobalans.
Därför bör vi inte blanda ihop dessa diskussioner.
