# ID: svediakorp-gov454716
# author: Pittella (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-04-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 927
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Fru talman, herr kommissionsledamot, herr rådsföreträdare, mina damer och herrar!
Vi känner alla till att budgeten för 2006 innehåller åtskilliga underligheter.
Framför allt så är det en överbryggande budget; samtidigt som vi godtar de allmänna principerna – åtminstone hoppas jag att vi gör det – närmar sig slutet på debatten om budgetplanen.
Vi måste fatta ett beslut om hur mycket, vad och hur – med andra ord fatta beslut om vi skall nöja oss med ett mindre, impotent Europa eller kämpa tillsammans så att ekonomisk stramhet kan kombineras med lämpliga resurser för Europeiska unionen.
Nyckeln finns, men vi måste veta hur vi skall använda den på ett djärvt sätt.
Nyckeln är utgifternas kvalitet som måste koncentreras på områden som ger stort mervärde och gemensam politik med europeisk logik och betydelse.
Det är en utmaning som vi även – i ett årligt perspektiv – står inför när det gäller budgeten för 2005.
De principer som enhälligt godkändes i budgetutskottet – och jag tar tillfället i akt och tackar alla kolleger och politiska grupper för deras konstruktiva bidrag – pekar i denna riktning: stramhet, öppenhet, ytterligare ett steg mot förenkling och koncentration på prioriteringar.
Våra förslag – som jag måste upprepa för kommissionsledamoten – är förenliga med kommissionens årliga strategiska plan.
Vi får naturligtvis se om vi, under förfarandets gång, kan hålla jämna steg – det är, i vilket fall som helst, vår förhoppning – och vi får se om den försiktiga öppenhet som rådet visar ger upphov till några bestämda beslut.
Det finns vissa punkter på vilka jag uppriktigt sagt inte förstår varför vi har skilda uppfattningar.
Den första är den ökade betoningen på landsbygdsutveckling i jämförelse med direkt stöd till jordbruket; den andra är en lämplig betalningsnivå inom ramen för strukturfonderna.
Efter många år av berättigade klagomål har staternas och regionernas utgifter från strukturfonderna ökat kraftigt.
Alla hoppades att detta skulle ske, och det är därför ologiskt att inte garantera tillräckliga resurser genom kompletteringsbudgetar, vilket redan har skett under året.
Den tredje punkten är det ökade stödet till forskning, innovation, konkurrenskraft och internationaliseringen av företag; den fjärde är främjandet av åtgärder för information och kunskapssamhället; den femte är genomförandet av EU-omfattande kulturverksamhet och socialpolitik samt fortsättningen av infrastrukturprogram som utvecklar unionens stora fysiska infrastruktur.
Den sista punkten – som för mig utgör den första på en politisk nivå – är livslångt lärande, utbildning och utbytesprogram för ungdomar.
Ungdomarna måste vara de främsta förmånstagarna av våra åtgärder, därför att utan dem finns det inget Europa och ingen framtid.
Många av er kanske kommer ihåg de vackra ord som en Berkeleystudent skrev på en mur: ” Framtiden intresserar mig eftersom det är där jag planerar att leva. ”
Vi kan också i detta ögonblick göra något för våra ungdomar och för deras framtid.
Vem kan vara nöjd med att EU: s utgifter för ungdomar endast står för 0,5 procent av dess budget?
Det är därför vi måste införa en europeisk ungdomspakt, öka åtgärderna för främjande av kunskap, utbildning, språkinlärning och tillgång till arbetsmarknaden.
Diskussioner äger rum mellan ledamöterna i utskottet för kultur och utbildning, kommissionen och rådet om möjligheten att utvidga Erasmusprogrammet till att omfatta elever mellan 11 och 16 år, om sjösättande av ett Erasmusprogram för unga entreprenörer och om uppföljning av ett pilotprojekt för främjande av unga lärlingars rörlighet.
Jag funderar emellertid också på pilotprojekt som ger tillgång till krediter genom etisk och solidaritetsgrundad finansiering, och åtgärder för att förbereda små företag att ta itu med den nya situation som fastställts i Baselavtalen.
Till sist: vi måste komma överens om att unionens traditionella uppgifter och prioriteringar måste vara förenliga med de nya prioriteringarna för externa åtgärder, från tillhandahållandet av ytterligare bistånd till Afghanistan och Irak till stöd för länder som drabbats av tsunamin eller andra naturkatastrofer.
Hur skall vi för övrigt kunna behålla en hög och tillräcklig finansieringsnivå för Medelhavsområdet, Latinamerika, Mellanöstern och Balkanområdet, eller för utveckling och åtgärder för humanitärt bistånd, för åtgärder för att bekämpa fattigdom och åtföljande sjukdomar, för respekten för mänskliga rättigheter och kampen mot terrorism – för att bara nämna ett fåtal större åtaganden – samtidigt som vi skall göra det vi har lovat till Afghanistan, Irak och länderna i sydöstra Asien, utan tillräckliga ekonomiska medel under rubrik 4?
Vi, ledamöterna i budgetutskottet, anser att det kan finnas en naturlig och inneboende konvergens på dessa områden mellan rådande budgetintressen och en praktisk överensstämmelse med kommissionens ståndpunkt.
Saker och ting som kan verka logiska, naturliga och korrekta blir emellertid inte alltid väl mottagna.
Allt för ofta finns det andra överväganden som prioriteras, särintressen och själviska kalkyleringar som vinner över detta storslagna gemensamma projekt som vi kan, och måste, utveckla tillsammans.
Allt som behövs är kanske att vi alla varje dag gör oss omaket att göra en liten beräkning, en som inte kräver någon fickräknare, en mycket fin summa som alltid ger samma resultat, nämligen en jämförelse av kostnaderna för EU med kostnaderna utan EU.
Vi skall göra vår del, och jag hoppas att vi i slutändan, tack vare allas bidrag, skall nå ett resultat som är positivt för EU-institutionerna.
