# ID: svediakorp-gov454430
# author: Markov (GUE/NGL ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-04-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,516
# sentences: 56
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Jag vill först – helhjärtat och inte bara som en formell artighet – tacka mina kamrater, främst Ioannis Damis, Achim Haug och också skuggföredragandena, som har varit med mig under en lång tid, från det att vi utarbetade parlamentets ståndpunkt för förstabehandlingen och som, med mig, nu driver frågan vidare efter rådets gemensamma ståndpunkt, för en andrabehandling.
Jag vill också tacka kommissionen, även om vi i vissa frågor ibland intagit ståndpunkter som varit ganska långt ifrån varandra, och även rådet, trots att jag inte är särskilt nöjd med det resultat vi uppnått så här långt – med sina olika faser.
Jag kommer att gå närmare in på detta senare.
Det måste ändå sägas att rådets ordförandeskap trots allt alltid försökte.
Vad är det vi bör se framför oss?
Nu är vi här med det som jag för enkelhetens skull – för den officiella nomenklaturen är mycket förvirrande – kallar vilo- och körtidsförordningen och kontrolldirektivet.
Vad är poängen med dem?
Vad behöver vi dem för?
I dag – man kanske beklagar detta, men så är ändå fallet – transporteras varor i stor utsträckning på vägarna.
I dag försämras sociallagstiftningen ständigt och en del av dessa försämringar har slagits fast svart på vitt av kommissionen själv.
Vi har satt upp ett mål för oss själva om att halvera antalet dödsolyckor fram till år 2010 och vad det hela handlar om är att vi vill göra vägsäkerheten mer synlig som en viktig fråga, Det betyder att dessa båda direktiv måste bidra till att väga vägsäkerheten, social trygghet och lika konkurrensvillkor mot varandra, något som våra olika grupper helt klart har olika åsikter om, där den ena betonar en sak och den andra en annan.
Resultatet av omröstningen i utskottet visade emellertid tveklöst att det finns ett brett samförstånd bland transportpolitikerna i denna kammare när det gäller vilo- och körtidsförordningen, som antogs med två tredjedelar av rösterna, medan kontrolldirektivet fick nästan fyra femtedelar.
Samtidigt som alla debatterna pågick i parlamentet stimulerades vi förstås också av det vi kallar utomparlamentariska debatter, även om en del av dem var ansträngande och omfattande, och det står helt klart att de europeiska fackföreningarnas kongress och åkeriförbundet måste ha olika åsikter i frågan.
Men jag anser ändå att deras krav och ambitioner i slutändan kan samlas kring ett gemensamt mål, men den olika tonvikt som lades på vad som var överflödigt innebar att åsikterna gick isär.
Låt mig börja med förordningen om vilo- och körtider.
Vilka positiva resultat har vi uppnått så här långt?
En flexibel vecka föreslogs och förkastades.
Vi gick tillbaka till kalenderveckan; det kom vi överens om.
Vi har förstås också kommit överens om att denna förordning skall införas i AETR-avtalet.
Däremot kunde vi inte komma överens om hur detta skall ske, hur mycket press vi måste bygga upp, för parlamentet har klargjort – och det anser även jag är helt nödvändigt – att denna förordning skall vara grundläggande och att alla som färdas på vägarna inom EU, oavsett vilket land de kommer från, skall följa den, och att detta skall ske så snart som möjligt.
Detta kommer att bidra till säkerheten och framför allt till en rättvis konkurrens.
Redan under förstabehandlingen, och även denna gång, har vi kunnat komma överens sinsemellan och jag hoppas förstås att onsdagens omröstning bara kommer att bli en formsak.
Den körtid vi har angivit – 90 timmar på två veckor, men högst 56 timmar på en vecka – är fortfarande ganska hög.
Därigenom har vi garanterat den flexibilitet som krävs för vägtransporter.
Samtidigt har vi sett till att den kan betraktas som acceptabel ur säkerhetssynpunkt, med tanke på att den sprids över två veckor.
Som ett svar på kommissionens förslag och även på rådets, har vi här i kammaren lagt till definitioner som rådet och kommissionen inte själva har tagit fram.
Om vi skall ha en förordning om vilo- och körtider måste vi åtminstone säga vad som faktiskt är körtid och därför har denna kammare gjort stora insatser för att kompensera för sådant som saknas på sätt som lagstiftaren själv hade kunnat göra.
Jag kan förstå att det kan finnas olika synpunkter i fråga om definitioner.
Det går inte att ta fel på att parlamentet nådde en överenskommelse om dem.
De som varken vill ha eller tycker om de föreslagna definitionerna har möjlighet att komma med andra förslag.
Det är förstås en mer lämplig åtgärd för ett parlament än att bara förkasta ett förslag och inte vilja godta det.
När det gäller viloperioder var majoriteten i denna kammare överens; vi vill ha 12 timmar.
Men vi vill också mycket gärna ha en viss flexibilitet i hur dessa viloperioder tas ut och fördelas – jag kan tillägga att detta är vad förarna själva säger och om ni pratar med deras fackförening kommer ni att få detta bekräftat.
Det är dessutom genomförbart.
Rådet kom faktiskt med ett förslag om rasttider, som jag tyckte var bra, även om det ändrades av utskottet och jag betraktar resultatet som en fungerande variant.
Det illustrerar att det verkligen går att ha olika åsikter i olika frågor och ändå nå fram till ett resultat som alla kan komma överens om, men samtidigt har vi kvar ett antal problem som inte kommer att bli lika lätta att lösa, och jag kommer nu för tydlighetens skull att räkna upp dem.
Det är bara att vara tacksam över att detta parlament med rätta och med stor majoritet gav sitt stöd till att låta detta direktiv omfatta även fordon lättare än 3,5 ton – med rätta som vi ser det, eftersom detta direktiv inte är begränsat till fordonskategorier per vikt, vilket rådet och kommissionen i viss utsträckning vill hävda att det var.
I stället har direktivet ett syfte, som alla fordon verksamma inom detta område måste omfattas av.
Vi har lagt fram ett kompromissförslag enligt vilket vi kan tillåta undantag inom en radie på 60 km, vilket innebär att dessa fordon kan verka inom den radien utan att utrustas med en digital färdskrivare.
Under förutsättning att jag inte har missförstått det som sades under våra diskussioner med rådet, verkar arbetstider vara ett stort problem.
Inom åkeribranschen förekommer det ofta att yrkeschaufförer inte enbart kör fordonet på vägen utan också lastar och lastar av det och att de också när de kommer fram till sin destination måste hjälpa till med lossning.
Därav följer att om man vill prioritera vägsäkerhet och socialt skydd måste man helt enkelt acceptera att även dessa saker kontrolleras.
Efter att ha misslyckats med att få sin förordning om den digitala färdskrivaren klar i tid hade rådet ursprungligen tagit med dessa rester – som jag brukar kalla dem – i förordningen om vilo- och körtider.
Saker och ting sker verkligen ibland till det bästa, för jag anser att det ligger i rådets intresse att få till stånd en lyckad lösning även av detta och därför har parlamentet goda möjligheter och befinner sig i en stark position.
När det gäller kontrolldirektivet är det olyckligt att rådet vid den första behandlingen förkastade nästan allt vi föreslagit.
Det går helt enkelt inte att förstå.
Vi har ingen användning för ett direktiv om körtider och viloperioder om vi inte vill ha några möjligheter att kontrollera dem.
Det måste göras skillnad mellan kontroller längs vägen och kontroller på plats, eftersom de olika leden måste kontrolleras på olika sätt.
Men vid kontrollerna på plats går det också att kontrollera arbetstiderna, det går att titta igenom sjukfrånvaro och semesteransökningar och därmed se efter vad chaufförerna har gjort under perioden i fråga.
Men det är ingen mening med något av detta om det inte finns någon gemensam definition av vad en allvarlig överträdelse är.
Det är nödvändigt med en sådan definition om vi sedan skall kunna analysera sanktioner för att i slutändan jämna ut och harmonisera dem i hela EU, för det är oacceptabelt att något skall tillåtas i en medlemsstat samtidigt som det är förbjudet i en annan.
Därför vill jag uppmana rådet – som inte finns här, men som kanske läser detta senare – att skynda på, vi vill ha denna förordning och vi vill ha detta direktiv, men inte till vilket pris som helst.
Vårt klara och tydliga budskap till rådet måste vara att parlamentet inte kommer att tolerera det.
Om den politiska viljan finns, kommer vi att komma överens.
Om den politiska viljan inte finns, är det inte hos parlamentet den brister – tvärtom, här finns den – utan hos rådet.
