# ID: svediakorp-gov454087
# author: Lundgren, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-03-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 479
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
När vi i denna kammare tar ställning till olika frågor, måste vi alltid begrunda om dessa verkligen bör avgöras på EU-nivå.
Subsidiaritetsprincipen är inte något som det bara skall refereras till i högtidliga sammanhang, utan den skall vara styrande för hela vår verksamhet.
Vi vet alla att det inte alls går till på det sättet i Bryssel och Strasbourg.
Den politiska makten förflyttas kontinuerligt från medlemsstaterna till EU: s institutioner.
Drivkrafterna är två: strävan efter en superstat och en politisk principlöshet.
En majoritet av EU: s förtroendevalda och tjänstemän vill skapa en ny superstat.
För dem är subsidiaritetsprincipen inte en ledstjärna utan ett besvärande hinder.
Den politiska principlösheten innebär att kammarens ledamöter oftast är beredda att medverka till beslut som de gillar, även när det är uppenbart att dessa är strikt nationella angelägenheter.
Ändamålet tillåts helga medlen.
Locatellis betänkande negligerar också helt subsidiaritetsprincipen.
Däri ställs inte frågan vad EU bör göra, då medlemsländerna inte själva kan klara uppgiften.
Den fråga som ställs är hur EU skall kunna driva fram den forskning som ett etablissemang vill ha.
Hur skall vi hantera små och medelstora företags behov av forskning?
Hur skall vi väcka ungdomars och kvinnors intresse för vetenskap?
Hur skall vi stärka förbindelserna mellan forskare och näringsliv?
Hur skall vi få upp de totala forskningsinsatserna till tre procent av BNP osv.?
Allt detta är sådant som medlemsländerna själva är bättre skickade att hantera.
Finland och Sverige avsätter redan nu tre procent av BNP för forskning.
Om andra länder vill avsätta lika mycket, är det bara för dem att göra det.
Det blir inte mer pengar till forskning för att medlemsländerna skickar dem via EU-myndigheter.
Däremot blir det mer byråkrati och mer kostnader.
Konkurrens mellan länderna om att finna goda lösningar på denna typ av problem leder normalt till snabbare framsteg än centralstyrning på högre nivåer.
Det kallas i forskarvärlden för institutionell konkurrens.
Det är viktigt med konkurrens, inte bara mellan företag, utan även mellan institutioner.
Konkurrens mellan länder på olika områden är en av de viktigaste förklaringarna till västvärldens stora framsteg under de senaste århundradena.
Locatelli borde därför ha ställt frågan: Vad kan EU-institutioner göra för forskning i Europa som inte länderna själva kan klara?
Det finns många sådana frågor.
De faller under fem rubriker, nämligen grundforskning, fri rörlighet för forskare inom EU, storskalig forskning på områden som fusionsenergi och rymdteknologi, infrastruktur för forskningsnätverk samt gemensamma säkerhetsfrågor för EU.
Det är sådant som EU: s forskningspolitik bör begränsas till i enlighet med den subsidiaritetsprincip som hyllas i bankettal och författningsförslag.
EU: s forskningspolitik är på fel spår.
