# ID: svediakorp-gov454080
# author: Locatelli (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-03-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 899
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!
Europeiska rådet i Lissabon år 2000 markerar en viktig vändpunkt för europeisk politik i allmänhet och för forskning och det kunskapsbaserade samhället i synnerhet.
Prodikommissionens projekt – utvecklat i synnerhet av kommissionsledamot Philippe Busquin men även dessförinnan av den italienska kommissionsledamoten professor Ruberti – för att skapa det europeiska forskningsområdet med hjälp av ett antal åtgärder bekräftades i Lissabon.
Det är ett fundamentalt steg om Europa skall bli den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomin i världen.
Vi är medvetna om det aktuella gapet mellan Europa och dess huvudkonkurrenter på detta område, det vill säga Förenta staterna och Japan.
Andelen av BNP avsedd för forskning är 3,12 procent i Japan, 2,76 procent i Förenta staterna, 1,99 procent i EU med 15 medlemsstater och 1,93 procent i EU med 25 medlemsstater.
Vi måste fylla detta gap och det europeiska forskningsområdet är ett steg i rätt riktning.
Detta projekt är inom räckhåll, men det behövs beslutsamhet för att genomföra det, samma beslutsamhet som visades när vi skapade den inre marknaden och den gemensamma valutan.
Vikten av det europeiska forskningsområdet betonas med de nya befogenheter som konstitutionsfördraget tillskriver Europeiska unionen på detta område, och därför uppmanar vi kommissionen att agera i linje med det nya regelverket.
När jag summerar vad som gjorts och skisserar framtida projekt, måste jag betona vikten av kontinuitet mellan de sjätte och sjunde ramprogrammen.
Det sjätte ramprogrammet skiljde sig från tidigare program, eftersom det satte upp ambitiösare mål och införde nyskapande instrument som uppmuntrar ett större antal intressenter att delta och att samordna sitt agerande.
I det sjunde ramprogrammet presenteras ytterligare en nyhet, dvs. att skapa Europeiska forskningsrådet.
Jag talar också om detta ämne på vår kollega Erika Manns vägnar som inte kunde närvara vid denna debatt.
Europeiska forskningsrådet är ett svar på den europeiska forskningsgemenskapens alltmer ivriga efterfrågan på ett nytt organ för att stimulera grundforskningen.
Grundforskningen är ytterst viktig för framgångsrik innovation och kommer att skapa europeiskt mervärde.
Hittills har europeiskt mervärde definierats genom samarbete mellan forskargrupper i olika länder.
Som Mayorbetänkandet visar är det dock dags att tillhandahålla en ny definition på mervärde som gör det möjligt för enskilda forskare eller enskilda grupper att i ett EU-land konkurrera med alla andra forskare utifrån särskild kompetens.
Detta är den egentliga uppgift Europeiska forskningsrådets har, som måste vara oberoende i sina vetenskapliga utvärderingar, självständigt i sitt arbete och tillräckligt finansierat.
I detta sammanhang uppmanar jag kommissionen att lägga fram ett tydligt, exakt förslag avseende strukturen för och sammansättningen av Europeiska forskningsrådets styrelse så snart som möjligt.
I betänkandet uppmärksammas särskilt ämnet humankapital, som är EU: s verkliga styrka.
Här måste vi skapa de rätta villkoren så att europeiska forskare kan uttrycka sig själva på bästa sätt.
Det är viktigt att främja rörlighet bland forskare och att göra detta till allmänt bruk i alla karriärskeden.
Ömsesidig rörlighet mellan företag, högskolor och forskningscentrum, harmonisering av arbetsvillkor och karriärstrukturer samt skapande av en Europaomfattande infrastruktur är viktiga villkor för att skapa en fruktsam forskningsmiljö.
För att uppnå dessa mål efterlyser jag att åtgärderna inom Marie Curie-programmet stärks, eftersom de har visat sig vara effektiva, och att rörlighet uppmuntras i vetenskapsvärlden.
Fortfarande vad gäller ämnet humankapital vill jag påpeka att det finns ett behov att främja såväl kvinnors tillträde till forskningssektorn som deras karriär.
Vi vill se fler kvinnor på alla nivåer, däribland de högsta, och vi vill också ha genusforskning.
Forskningens och Europas framtid är också beroende av vår förmåga att göra vetenskap mer attraktiv för unga människor.
En närmare förbindelse mellan undervisningskurser och vetenskapliga karriärer är en nödvändig förutsättning för att vi skall få det antal forskare som behövs för att lyckas med Lissabonstrategin.
Ett annat kapitel i betänkandet avser tekniköverföring.
Genom det sjunde ramprogrammet bör man särskilt uppmärksamma tekniköverföring och således samordna Europas forskningspolitik med dess industripolitik.
Teknikplattformar och gemensamma teknikinitiativ är nödvändiga mekanismer för att man skall uppnå målet.
Samtidigt måste också finansieringen öka för instrument som är särskilt avsedda för små och medelstora företag, vilket också kräver effektivisering av projekturvalskriterier och av byråkratin i allmänhet, som ofta varit ett hinder för små och medelstora företag att delta i forskningsprogram.
Vad gäller detta menar jag att rekommendationerna i Marimon- och Ormalarapporterna bör antas och inte bara avseende små och stora företag.
Avslutningsvis vill jag kort beröra tematiska prioriteringar, utan att gå in på förtjänsterna med enskilda argument.
Det skall betonas att dessa tematiska prioriteringar återspeglar de strategiska prioriteringarna i Lissabondagordningen.
I detta sammanhang vill jag klargöra att vi för att genomföra Lissabondagordningen måste anta en annan linje vad gäller utgifter jämfört med tidigare.
Vi måste förflytta oss från en modell med diffusa biståndsvillkor – vad man i Italien kallar för ” ” – till en modell som prioriterar att man gör investeringar som har flerdubblande effekt, det vill säga en effekt som förstärker tillväxten.
Till sist vill jag betona att Europaparlamentet inte behöver göra några eftergifter avseende forskningsmedel, och jag hoppas att kommissionen kommer att stå på parlamentets sida i denna kamp.
