# ID: svediakorp-gov454006
# author: Muscat (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-03-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: MT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 315
# sentences: 11
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr kommissionsledamot!
Jag tror inte att ni behöver någon föreläsning om vad som måste göras – ni hittade säkert rätt måltavla när ni talade om vilken strategi som krävs.
Var snäll och låt mig säga sådana saker, eftersom jag bor i ett land – Malta – som är granne med Libyen och bara ligger fyrtiofem minuter från deras kust.
Jag som ofta besöker Libyen – och som känner till den libyska mentaliteten, den som finns i dessa länder – anser att nyckeln till en lösning är direktkontakt med folket, och särskilt direktkontakt med offrens släktingar.
Dessa människor genomlever en stor tragedi.
Jag säger det rent ut – jag är emot alla dödsstraff, i Libyen, i Förenta staterna och i andra länder i världen.
Men nyckeln till det hela är offrens släktingar och det arbete som enligt min mening måste utföras generellt sett i fråga om Libyens hälsovårdssystem, men inte minst på ett socialt och psykologiskt plan med dessa familjer.
Vi måste komma ihåg att aids-offren i vissa länder – också i Europa, tror jag, men särskilt i vissa andra länder – i hög grad stigmatiseras.
Dessa människor, som redan har upplevt en släktings död, i många fall en sons eller dotters död, som har upplevt en stor chock och som tror – utan anledning enligt mig – att dessa fem människor har dödat deras barn, får nu alltså erfara vad denna stigmatisering innebär.
För det andra anser jag att om en domstol bekräftar att dessa människor är skyldiga men ändrar domen måste både rådet och kommissionen överväga en fångutväxling, om de som sitter fängslade i Europeiska unionens medlemsstater är beredda att avtjäna sina fängelsestraff i Libyen.
Jag tror att detta är en del av lösningen på det som kan hända.
