# ID: svediakorp-gov453996
# author: Schmit, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-03-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 774
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.Herr talman!
Jag tycker att debatten om stabilitets- och tillväxtpakten har visat att det verkligen finns ett behov av handling.
Den siste talarens kommentarer, som gav oss ett uppmuntrande budskap, gjorde särskilt intryck på mig.
Det skulle vara ytterst allvarligt om det uppstod klyftor mellan till exempel gamla och nya medlemsländer i Europeiska unionen i en fråga som stabilitets- och tillväxtpakten.
Detta betraktar jag som någonting mycket farligt.
Vi måste hantera reformeringen av stabilitetspakten i en anda som också inbegriper solidaritet.
Alla former av splittring skulle enligt min mening vara ytterst skadliga och farliga.
Jag vill också komma tillbaka till en tanke som särskilt den siste talaren tog upp, nämligen den institutionella aspektens betydelse.
Vi får inte försvaga kommissionen eller dess roll när det gäller att administrera stabilitetspakten, och så vitt ordförandeskapet anbelangar är det inte frågan om att på något sätt återkalla kommissionens uppdrag att övervaka budgeten.
Således framstår denna aspekt som särskilt viktig.
Ordförandeskapets förslag, som det ännu saknas en överenskommelse om, tenderar klart att medföra större flexibilitet, för på sina håll krävs det större flexibilitet.
Samtidigt syftar de dock till att skapa ett mer exakt regelverk specifikt för att underskotten skall kunna bedömas.
Ett underskott är inte det andra likt.
Jag tror att vi alla är tillräckligt hemtama med ekonomiska regler och lagar för att veta att två underskott inte nödvändigtvis är identiska till sin natur.
Ett underskott som beror på för höga konsumtionsutgifter bör inte betraktas som detsamma som ett underskott som uppstår till följd av produktiva investeringar och investeringar i framtiden.
Därför anser jag att detta är det regelverk som ordförandeskapet vill skapa, för att möjliggöra mer exakta bedömningar och undvika risken för godtycklighet.
Vidare anser jag att pakten måste vara mer knuten till konjunkturcyklerna och att det fortfarande bör vara möjligt att ändra den ekonomiska politikens instrument utifrån erfarenheterna.
De regler som antas måste kunna klara verklighetens test.
När de testas i verkligheten kanske vi ibland kommer att tvingas att dra slutsatsen att reglerna kanske inte alltid är helt lämpliga.
Att vi anpassar pakten betyder inte att underskotten kommer att tillåtas öka i framtiden.
De som anser att underskott skall tillåtas löpa okontrollerat utan konsekvenser har fel, för underskott som skenar i väg utan kontroll skulle mycket snabbt straffa sig i form av stigande räntesatser, vilka skulle påverka de investeringar som vi har ett skriande behov av i Europa.
Vi diskuterade också Lissabonstrategin ingående i förmiddags – en strategi som bland annat bygger på investeringar.
Därför står det klart att vi inte kan rekommendera en strategi som bygger på investeringar samtidigt som vi uppmuntrar förfaranden som skulle leda till höjda räntor och därigenom verka hämmande på dessa investeringar.
Jag anser att det vi vill ha är regler som följs – regler som alla kan respektera, och för att alla skall kunna följa dem måste vi ta hänsyn till vissa ekonomiska och politiska fakta.
Utan att vilja nämna något visst land – även om ett redan har nämnts – måste vi erkänna att relativt exceptionella händelser har inträffat i vissa länder och att det inte skulle vara acceptabelt att inte ta hänsyn till sådana exceptionella faktorer.
För att övergå till den hållbara utvecklingen kan jag säga till Marie Anne Isler-Béguin att vi har insisterat kraftigt på att miljödimensionen i Lissabonstrategin skall bibehållas – inte bara bibehållas utan också verkligen införlivas med all politik överlag.
En hållbar utveckling kan inte bara knäppas på.
Det är någonting som måste genomsyra alla politiska sakområden, och all politik måste bedömas med den hållbara utvecklingen som måttstock.
Därför anser jag inte att ordförandeskapet försöker nonchalera Göteborg eller låta det falla i glömska.
Vi betraktar fortfarande strategin med hållbar utveckling som helt giltig.
Vi rekommenderar en övergripande linje för all miljöpolitik, vilket redan står i fördraget och i förslaget till konstitution.
I fråga om detta anser vi att en stadga kan vara användbar eftersom den skulle ge oss ett visst antal riktlinjer att följa när de olika politiska åtgärderna genomförs.
När det slutligen gäller Kyoto är ordförandeskapet mycket angeläget om att utveckla uppföljningen av Kyoto, och om det finns en dimension av hållbar utveckling anser jag att den särskilt grundar sig på denna aspekt, nämligen att förbereda uppföljningen av Kyoto.
Ordförandeskapet vill att Europeiska unionen skall ta ledningen i den här frågan, vara i utvecklingens framkant och ha en nyckelroll för att försvara vår planet.
