# ID: svediakorp-gov453979
# author: García-Margallo y Marfil (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-03-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 507
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag instämmer i kommissionsordförandens slutsatser.
Jag anser att Europa just nu befinner sig vid ett vägskäl.
EU kan gå in i en kris om konstitutionsfördraget inte ratificeras antingen nu eller om några år, det vill säga om vi inte klarar av att konstituera EU på ett sätt som slår fast vår politiska och ekonomiska identitet för omvärlden.
Vi måste fastställa vad EU är nu, i linje med den nuvarande kommissionens och parlamentets mandat.
För att vi skall kunna göra detta i ekonomiska termer – vilket är vad vi diskuterar i dag – krävs det en makroekonomisk stabilitet.
Det andra minimikravet är att Lissabonprocessen påskyndas så att sysselsättningen och produktiviteten ökar, och därmed konkurrenskraften, vilket kommer att minska klyftan mellan oss och Förenta staterna och göra att vi klarar konkurrensen från tillväxtländerna.
Vi diskuterade Lissabonreformerna i förmiddags, så jag skall gå tillbaka till vikten av stabilitetspakten.
Jag anser att vi måste vara väldigt ärliga mot varandra i den här frågan.
Vi skall inte reformera stabilitetspakten för att dess inneboende logik eller de idéer som den bygger på har misslyckats, utan snarare av det enkla skälet att ett för stort antal länder har misslyckats med att uppfylla dess villkor, i synnerhet de större länderna.
Eftersom det är de större medlemsstaterna som tvingar oss att se över pakten måste vi få veta vad de är beredda att göra – och det fick vi just höra.
De är beredda att acceptera en reformering av de förebyggande delarna av pakten och anstränga sig under goda tider, eftersom de helt enkelt vet att ingen världsmakt kan tvinga dem att följa reglerna.
När det gäller de förebyggande åtgärderna vill de mjuka upp och bryta mot reglerna så mycket att det – som en tysk socialdemokrat sade – inte finns några absoluta regler.
Det finns två alternativ – bara två – i det här läget: antingen rör vi oss i riktning mot ekonomisk styrning, ekonomisk samordning och en oberoende domare som inte kan utfärda några sanktioner eller också behåller vi de befintliga automatiska förfarandena.
Vi har inte velat gå vidare med den ekonomiska samordningen.
Regeringskonferensen vände upp och ned på alla trevande framsteg som konventet gjorde i fråga om samordning, så att vi hamnade i exakt samma läge som tidigare.
Vi vill inte heller fortsätta med de automatiska processerna.
Det enda som kommer att hända vid detta och framtida rådsmöten är att vi rör oss bakåt.
Frågan är hur långt tillbaka vi kommer att gå, och i vilken takt.
Dispenserna från de regler som vi själva sätter upp innebär att vi försvagar stabilitetspakten och slår till reträtt i fråga om den.
Hur mycket ni är beredda att gå med på kommer att inverka på vår framtida trovärdighet, vår ekonomiska styrka och påverka om vi kommer att kunna undvika den ekonomiska kris som jag förutser under de kommande åren.
