# ID: svediakorp-gov453911
# author: Sonik (PPE-DE ). – (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-03-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 387
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, herr kommissionsordförande!
I en tid när Europeiska unionen just har utvidgats och vi varje dag konfronteras med stora skillnader i utvecklingen mellan länder och regioner, är det omöjligt att betrakta gemenskapens uppgifter som isolerade från de enskilda medlemsstaternas åtgärder och ansträngningar.
Hela poängen med integration och de möjligheter som Lissabonstrategin erbjuder är att agera solidariskt för att stödja mindre utvecklade regioner och hjälpa dem att hinna ikapp.
Lissabonstrategins ursprungliga förutsättning var att hitta en lösning på de inre och yttre utmaningar som vi nu ställs inför.
Under det senaste året har vi dock inte sett några nya idéer eller debatter om hur Lissabonprocessen kan återupplivas.
Det viktigaste skälet till att Lissabonstrategin ännu inte har blivit en framgång tror jag är att både Europeiska kommissionen och medlemsstaterna, som undertecknade strategin 2000, har saknat den politiska förmågan att genomdriva förändringar.
Förändringar är en nödvändig förutsättning för att strategin skall kunna genomföras, bland annat en långtgående avreglering av arbetsmarknaden, en lägre grad av social trygghet, en omfattande översyn av regelmässiga hinder och stora nedskärningar av de offentliga transfereringsmedlen.
Lissabonstrategin har råkat i konflikt med byråkratin och byråkratin har blivit det största hindret för innovationsutvecklingen.
För att nå sina mål måste EU nu skapa nya visioner och utveckla gemensamma insatser som enar alla medlemsstater.
Man bör prioritera att sätta Lissabonstrategins principer i samband med sammanhållningspolitikens instrument och de medel som öronmärkts för dessa instrument.
Dessa medel bör inte likna de allmosor som de rika ger till de fattiga.
De bör i stället vara instrument som ökar regionala ekonomiers konkurrenskraft, utvecklar humankapitalet och uppmuntrar innovationer och tekniköverföring från vetenskapsvärlden till EU: s företag.
De nya medlemsstaterna har vitaliserat EU med en avreglerad marknad, en stark entreprenöranda, en kritisk inställning till överreglering, en hög grad av överensstämmelse med EG-rätten och snabba produktivitetsökningar.
De strukturförändringar vi har gått igenom under senare år samverkar med och liknar dessutom Lissabonmålen.
Slutligen skulle jag vilja säga att den grundläggande principen för en ekonomisk utvecklingspolitik bör vara att målen om ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen inte utformas så att de skall nås samtidigt.
Det är svårt att ta det andra steget utan att först ha tagit det första.
