# ID: svediakorp-gov453867
# author: Wurtz, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-03-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 714
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
I mars 2000 ville såväl unionens stats- och regeringschefer som kommissionen bevisa att det var möjligt att vidta sociala åtgärder på liberal väg.
Deras beslutsamhet att uppnå full sysselsättning senast 2010 väckte verkliga förhoppningar på sina håll.
Fem år senare är situationen en grym besvikelse.
Arbetslösheten ligger kvar på i genomsnitt omkring 9 procent i EU, där anställningstryggheten minskar snabbt.
I unionens viktigaste ekonomi, Tysklands, som har överlägset störst export, har arbetslösheten trots detta faktum sprängt femmiljonersvallen.
För att nå Lissabonmålen, det vill en sysselsättningsgrad på 70 procent senast 2010, skulle det vara nödvändigt att under de närmaste fem åren skapa 22 miljoner fler arbetstillfällen än vad som är fallet i nuvarande takt.
Detta är svårt att föreställa sig när Europeiska centralbanken precis har reviderat ned sin tillväxtprognos för euroområdet till 1,6 procent för i år och när länder som Italien och Nederländerna står på randen till recession.
Det går dock inte dåligt för alla.
I ekonomitidskriften konstateras att storföretagens vinster har ökat explosionsartat.
I tidskriften påpekas att deras andel av BNP i Europa och Asien har nått en nivå som saknat motstycke under de senaste 25 åren.
Arbetstagarna är de stora förlorarna, förklarar man.
Men vem här talar om arbetstagarna?
Organisationen ATD Fourth World beklagar för sin del att kommissionen i sitt meddelande av den 2 februari inte med ett ord nämner målet att utrota fattigdomen, som för närvarande berör 68 miljoner människor i unionen.
Anser ni inte att detta radikala avstånd mellan i går uttalade mål och i dag uppnådda resultat gör det motiverat att ställa vissa allvarliga frågor om relevansen för de liberala trossatser som från början har tjänat som grundval för Lissabonprocessen?.
Men vilka är de budskap från Bryssel som medborgarna hör dag efter dag?
Danuta Hübner, kommissionsledamot för regionalpolitik, vill underlätta delokalisering i Europa.
För Vladimír Špidla, kommissionsledamot för sysselsättning och socialpolitik, är målet framför allt flexibilitet.
Vice ordföranden med ansvar för näringsliv och industri, Günter Verheugen, slår huvudet på spiken när han i fransk press säger att det har funnits så många prioriteringar i Lissabonstrategin att det inte har funnits någon alls och att det den här gången behövs en specifik handlingsplan som är inriktad på konkurrenskraften.
Neelie Kroes, kommissionsledamot för konkurrens, har för sin del förklarat att hon vill avskaffa statligt stöd av regional art i unionens 15 gamla medlemsstater.
Och Peter Mandelson, kommissionsledamot för handel, har påmint medlemsstaterna om deras skyldighet att reformera sina arbetsmarknader och välfärdssystem.
Slutligen förtjänar Charlie McCreevy, kommissionsledamot med ansvar för inre marknaden, ett särskilt omnämnande.
Han satte punkt för den segslitna frågan om huruvida Bolkesteindirektivet skulle dras tillbaka, ses över eller behållas, genom att förklara att det inte var tal om att dra tillbaka texten, trots att denna hade förkastats av alla sidor.
Han följde omedelbart upp detta genom att i samförstånd med rådet vägra att ompröva direktivet om programvarupatentering, trots att parlamentsgrupperna enhälligt hade krävt detta.
I forskningsinstitutet European Policy Forum i London avslöjade han slutligen sin verkliga åsikt genom att med anglosaxisk rättframhet säga, och jag citerar Charlie McCreevy:
” Vi måste komma ihåg att programmet för den inre marknaden är den överlägset största avregleringsuppgiften under senare år. ”
Detta är vad José Manuel Barroso kallar ” ett nytt fokus på tillväxt och arbetstillfällen ”.
Men inser ni inte dels att människorna känner att de oundvikligen närmar sig den punkt där avregleringarna helt enkelt har blivit för många och gått för långt, dels att förkastandet av denna modell förr eller senare kommer att komma tillbaka som en bumerang och slå mot unionens styrande organ på ett eller annat sätt?
Min grupp kämpar just för att hjälpa till att uttrycka denna åsikt, inte mot EU – även om det finns en risk för att detta sker – utan till förmån för en djupgående förvandling av unionen.
Därför kan vi självklart inte kan stödja den kompromissresolution som i dag har lagts fram, och därför har vi presenterat en alternativ version.
