# ID: svediakorp-gov453137
# author: Bowis (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-02-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 407
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Under mina två minuters talartid kommer 40 människor att dö av hunger.
3,5 sekunder per person, 24 000 människor per dag, 9 miljoner varje år, 400 miljoner under de senaste 50 åren – 3 gånger så många som dödats under förra århundradets världskrig.
Vi pratar; vi debatterar; vi vrider våra händer.
Men vad vi inte gör är att göra något åt det.
Nästan dagligen talar vi om Lissabonmålen i detta parlament – konkurrenskraft och tillväxt som skall leda till välstånd i Europa.
Vi börjar långsamt inse att detta bara kan uppnås om människor är friska.
Men låginkomstländerna i världen behöver också sina egna Lissabonmål, och de behöver också friska människor.
Undernäring leder till sjukdomar och funktionshinder.
Sjukdomar leder till en reducerad och ständigt mindre produktiv arbetskraft.
Detta leder till fattigdom, och fattigdom leder till oförmåga att kämpa mot sjukdomar och svält.
Detta är den onda cirkel som vi måste bryta.
Det är detta som skulle uppnås genom millennieutvecklingsmålen.
Det är detta som skulle uppnås genom världslivsmedelstoppmötet.
Det är detta som återigen har slagits fast i förklaringen om åtgärder mot hunger och fattigdom.
Till och med i min egen rapport i AVS-församlingen sattes detta mål återigen upp.
Det har gått 30 år av resolutioner och 30 år av misslyckanden.
Lösningen är inte livsmedelsbistånd utan tryggad livsmedelsförsörjning.
Det förra är till för nödfall medan det senare är till för långsiktig överlevnad.
Lösningen är att ta bort hinder för importen av produkter från låginkomstländer.
Lösningen är att se till att vår rättmätiga medkänsla med människorna i de tsunamidrabbade länderna inte avleder livsnödvändigt bistånd från Afrika.
Lösningen är att betona för president George Bush medan han är här i Europa liksom för andra medlemsstater att bistånd inte är ett tillfälle att bli av med industriländernas jordbruksöverskott utan att han borde köpa lokalt med biståndsmedel.
Om det inte går att köpa lokalt, köp regionalt.
Lösningen är att återinvestera skuldamorteringar i skuldsatta länder för att uppnå millennieutvecklingsmålen när det gäller hunger och sjukdomar.
Bara då vi kan ge de 800 miljoner av våra medmänniskor som är undernärda ett verkligt hopp.
Då kommer vi att uppnå livsmedelsproduktionsmålen, inte globalt utan direkt i länder med hög skuldsättning och låga inkomster.
Det är målet med detta förslag.
