# ID: svediakorp-gov453123
# author: Morgantini (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-02-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 444
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Fattigdomen är inte oundviklig, utan ett resultat av politiska och ekonomiska beslut som fattas på nationell, regional och internationell nivå, och jag anser att det är hög tid att de betraktas som olagliga.
Att de kriminaliseras.
Antalet människor som lever i extrem fattigdom har ökat – och jag tänker inte tråka ut er med detaljer eller siffror, eftersom ni redan har dem – men som det uppges i New York-förklaringen är den största skandalen inte så mycket att det finns hungersnöd och fattigdom, utan att detta problem består trots att det finns de nödvändiga mänskliga och materiella resurserna för att ta itu med dem.
Både president Luiz Inácio Lula da Silva och kvintetten länder förespråkar starkt denna deklaration, som också nämndes av Enrique Barón Crespo, som säger att den har undertecknats av 108 regeringar, medan jag tror att antalet är 111.
Kvintetten har rekommenderat nya finansieringsinstrument för utveckling, som jag inte tänker gå in på här (beskattning och liknande strategier).
Trots att jag stöder de nya instrumenten anser jag att de bör betraktas som tilläggsinstrument och inte som ersättning för de instrument som redan finns, och de bör slås samman i en global fond som förvaltas av FN.
Att utrota fattigdomen i fattiga länder, men nu också i samhällsklasser i de så kallade rika länderna, innebär att respektera rätten till liv, och detta är också det bästa vapnet mot fundamentalism och våldsamma konflikter.
De strukturella justeringsprogrammen och den otyglade avregleringen har förvisso inte förbättrat levnadsförhållandena i dessa länder.
Millenniemålen som Enrique Barón Crespo hänvisade till bör betraktas som ett viktigt mellanstadium, men förvisso inte det slutliga stadiet.
På samma sätt måste principdeklarationerna följas upp med påtagliga åtgärder, inklusive en fördubbling av bidragen till utveckling.
Jag vill utsträcka mina gratulationer till vissa europeiska länder – Danmark, Nederländerna, Luxemburg och Sverige – som redan anslår 0,7 procent, och till andra som rör sig i samma riktning, medan jag verkligen beklagar att det i mitt land, Italien, finns en trend i motsatt riktning.
Jag hoppas att det är möjligt att vända på den trenden.
Slutligen är vi också skyldiga att skriva av skulderna, och enligt min åsikt måste den öppna förvaltningen av stödet också vara ett av EU: s uttryckliga, fundamentala åtaganden.
Vi är inte och får inte känna oss ensamma.
Vi måste också bidra till att FN: s och dess byråers roll utvecklas och växer.
