# ID: svediakorp-gov453025
# author: Agnoletto (GUE/NGL ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-02-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 437
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Låt mig utrycka min uppskattning för ett heltäckande och korrekt betänkande.
Trots det tycker jag mig ana ett slags vördnad och ett respektfullt avstånd – vilket jag även märkte under anförandena från kommissionen och rådet – när vissa mäktiga aktörer nämns, när det är de som är ansvariga för misslyckandet att försvara de mänskliga rättigheterna.
Speciellt när det handlar om Irak måste orättvisor och våld fördömas med samma kraft, oavsett varifrån det kommer, oavsett om det är terrorister eller de ockuperande brittisk-amerikanska styrkorna som är skyldiga.
Om fängelseförhållanden verkligen vore ett mått på samhällets utvecklingsnivå, då skulle västvärlden befinna sig i ett förfärligt tillstånd med tanke på Abu Ghraib och Guantánamo.
I det här fallet räcker det inte med att be Förenta staterna klargöra situationen.
Här finns ingenting att klargöra.
Vi har i stället ett politiskt och moraliskt ansvar att uttrycka ett starkt fördömande.
Jag anser också att det förekommer kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Afghanistan som bör fördömas, även när de utförs av internationella styrkor.
Dessutom bör Förenta staterna uppmanas att ratificera Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen.
Lagen måste vara lika för alla, och ingen får ha något slags internationell immunitet.
Vi röstade nyligen för att börja förhandla med Turkiet, och därmed ådrog vi oss en skuld som måste respekteras: nämligen att fortsätta den dagliga övervakningen av hur situationen utvecklas – inte enbart på lagstiftningsområdet, utan även i vardagspolitiken – när det gäller respekt för de mänskliga rättigheterna, framför allt för den kurdiska befolkningen, politiskt erkännande och engagemang för att hitta en lösning på konflikten, samt ett erkännande av Republiken Cypern och tillbakadragande av trupper från öns nordliga delar.
Dessa frågor måste uttryckligen framhållas i betänkandet.
Mänskliga rättigheter måste även sättas in i ett bredare sammanhang: vi kan inte bara fördöma våld och dödsstraff när det drabbar enskilda individer, samtidigt som vi bortser från politiska beslut som dömer miljoner människor till döden.
Jag tänker på den liberala penning- och finanspolitik som till exempel tvingar 800 miljoner människor att leva på mindre än en dollar per dag och som utestänger tiotals miljoner människor från tillgången på aidsmediciner.
Vid Amazonfloden, där 20 procent av hela planetens bestånd av färskvatten rinner varje dag, har tiotusentals människor i Manaus inte tillgång till dricksvatten därför att den tjänsten har privatiserats.
Detta är ett exempel på hur vår utvecklingsmodell kränker den viktigaste av mänskliga rättigheter, nämligen rätten att leva.
