# ID: svediakorp-gov453020
# author: Ferrero-Waldner, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-02-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 728
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, ärade ledamöter!
Jag välkomnar Europaparlamentets bidrag till Europeiska unionens diskussioner inför den 61: a sessionen med FN: s kommission för de mänskliga rättigheterna (UNCHR) i Genève.
Det är viktigt att Europeiska unionen förbereder sin strategi noggrant, och syftet med Europaparlamentets resolution och debatt är att stimulera de ansträngningarna.
Vi är alla medvetna om att Europeiska unionen står inför en rad utmaningar, inte minst en växande fientlighet från många av UNCHR: s medlemsstater mot själva tanken på resolutioner kring enskilda länder.
Den utvecklingen hamnade i fokus när Europeiska unionens resolutionsförslag om Tjetjenien och Zimbabwe förkastades under förra årets session i UNCHR.
Sådana resolutioner är en viktig del av UNCHR: s arbete, eftersom de riktar uppmärksamheten mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och det utses särskilda rapportörer med uppgift att undersöka och rapportera om kränkningarna.
Man kunde ha förväntat sig att åtminstone UNCHR: s 53 medlemsländer skulle tycka det var lämpligt att utfärda stående inbjudningar till rapportörerna, vilkas mandat de själva har bidragit till: faktum är att endast 19 av UNCHR: s medlemsstater har gjort detta 2005.
Åtta av dem är EU-medlemmar.
Även i länder som utfärdat en stående inbjudan möter de särskilda rapportörena ofta hinder och svårigheter när de skall utföra sitt uppdrag.
Detta är ett problem som kräver större uppmärksamhet inom ramen för Europeiska unionens politiska dialog med tredjeland och i våra förbindelser med FN: s högkommissarie för mänskliga rättigheter och andra organisationer.
Det pågår för närvarande en diskussion om vilka länder och teman som Europeiska unionen vill diskutera under den 61: a sessionen med UNCHR, och Europeiska kommissionen deltar fullt ut i den processen.
Låt mig understryka att Europeiska unionen är ansvarig för lejonparten av resolutionerna om enskilda länder.
Det är inte realistiskt att förvänta sig att unionen skall utöka den listan i oändlighet.
Vi måste rikta in krafterna på att samla stöd för våra initiativ bland likasinnade länder och i en bredare cirkel bland UNCHR: s medlemmar i ett försök att undvika ytterligare nederlag.
Vi överväger även vad vi kan göra utöver landsinitiativen.
Nyckelfrågan här är engagemang i enskilda frågor.
Jag tänker till exempel på en kampanj mot dödsstraff eller religiös intolerans, eller frågan om barnens rättigheter.
Men låt mig understryka att risken för en förlust inte i sig utgör ett tungt vägande skäl för att avstå från att lägga fram en resolution: redan själva handlingen att lägga fram ett resolutionsförslag skickar en tydlig signal till det berörda landets regering och dess medborgare, något som människorättsaktivister hela tiden vittnar om.
Det är också viktigt att vi uppmuntrar andra att ta ansvar för att driva resolutioner i nyckelfrågor – ett bra exempel är förra årets schweiziska initiativ till en resolution om Nepal.
I Europaparlamentets resolutionsförslag understryks också att om Europeiska unionen deltar i en dialog om mänskliga rättigheter, så får det inte utesluta stöd för en UNCHR-resolution om ett enskilt land: det gemensamma stödet för Kanadas resolution om Iran från EU: s samtliga 25 medlemsstater under FN: s generalförsamlings tredje kommission förra året visar att denna princip även tillämpas i praktiken.
När vi tar kontakt med tredjeland för att få stöd för våra initiativ bör vi även hålla grundförutsättningarna för våra förbindelser med många av UNCHR: s medlemsstater i minnet.
Jag konstaterar till exempel att klausulen om mänskliga rättigheter i Cotonouavtalet inte enbart rör tredjelands inrikes politik för mänskliga rättigheter, utan även respekten för mänskliga rättigheter inom ramen för deras internationella politik.
Vi måste även sända en tydlig signal om vårt fortsatta engagemang för att stödja FN: s högkommissarie för mänskliga rättigheter och hennes kansli som en mycket viktig kugge i FN: s maskineri på området för de mänskliga rättigheterna.
Finansiering är en del av detta, och det gläder mig att kunna rapportera till er att en rad projekt tillsammans med kontoret för FN: s högkommissarie för mänskliga rättigheter är planerade för i år.
Låt mig avsluta med att understryka kommissionens avsikt att ge Luxemburgs ordförandeskap största möjliga stöd under vad som med all säkerhet kommer att bli ett utmanande år för Europeiska unionen i UNCHR.
