# ID: svediakorp-gov452697
# author: Almunia, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-02-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,308
# sentences: 39
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag vill tacka alla de ledamöter som har talat för deras bidrag till debatten, som jag har funnit vara mycket intressant.
Jag skulle vilja avsluta genom att upprepa kommissionens analys.
Vid flera tillfällen under debatten har kommissionen tillskrivits tankar som varken jag eller kommissionen instämmer i.
Kommissionen och jag anser att den viktigaste utmaningen för att öka tillväxten i Europeiska unionen och inom euroområdet är att öka tillväxtpotentialen.
För detta krävs strukturreformer liknande dem som kommissionen har föreslagit i sitt meddelande om översyn och förnyelse av Lissabonstrategin.
Om vi inte höjer tillväxtpotentialen kommer vår ekonomi och vår sociala modell inte att vara hållbara på medellång och lång sikt och bristen på tillväxt kommer att allvarligt hota makroekonomisk stabilitet och budgetstabilitet.
Detta är alltså vår analys, och på den grundvalen måste den makroekonomiska politiken, vilket slås fast i Kokrapporten och vilket jag helt håller med om, stödja en strategi med strukturreformer som ökar tillväxtpotentialen för att hålla i gång tillväxten och för att förhindra att bristande likviditet, finansiering och efterfrågan skall äventyra vår förmåga att dra fördel av alla de tillväxtmöjligheter som vi har uppnått genom reformerna.
Kommissionen anser att en framgångsrik förnyelse av Lissabonstrategin är en prioritet, och därför har vi föreslagit tio prioriteringar.
Vi har också övervägt hur man utifrån de olika situationer som råder kan förbättra varje medlemsstats förmåga att genomföra Lissabonstrategin, så att vi kan uppnå de mål som vi alla är överens om i alla dessa stater och i hela Europeiska unionen.
Dessa mål har inte urvattnats i kommissionens meddelande, utan de har bekräftats exakt så som de fastställdes för fem år sedan.
När det gäller stabilitetspakten skulle jag vilja göra några klarlägganden, herr talman.
Jag anser att vi måste förstå vad som händer under dessa veckor, då rådet, med stöd av kommissionen och genom det utmärkta samarbetet med det luxemburgska ordförandeskapet, försöker nå en överenskommelse för att förbättra den praktiska tillämpningen av våra mekanismer för budgetdisciplin och för att se till att de mål som fastställs i fördraget, där budgetstabilitet definieras som ett av villkoren för Ekonomiska och monetära unionen, skall bli mer av en positiv och uppenbar verklighet än vad som är fallet just nu.
Vad är det då vi gör?
För det första upprepar vi vårt orubbliga och otvetydiga engagemang för de referensvärden som fastställdes i fördraget.
Tre procent föreskrivs i fördraget, och kommissionen kommer att se till att det referensvärdet respekteras.
Jag vill än en gång göra det fullständigt klart, och jag kommer att fortsätta att göra det närhelst det är nödvändigt, att det varken i kommissionens förslag eller i den ståndpunkt som för närvarande omfattas av alla ministrarna på Ekofinmötet, föreslås att någon utgiftskategori skall undantas vid beräkningen av underskott.
Vad vi överväger, i enlighet med artikel 104 i fördraget, är vilka viktiga faktorer som bör beaktas när man analyserar varför underskottet har blivit alltför stort och vad som bör göras för att återvinna balansen, skapa hållbara offentliga finanser och få ned underskottets nivå under referensvärdet.
Precis som vi gör i denna debatt är det möjligt att skilja mellan att inte utesluta någon utgiftskategori och att ta hänsyn till olika ekonomiska faktorer, från de offentliga utgifternas sammansättning via situationen i konjunkturcykeln till de strukturreformer som håller på att genomföras.
Detta görs för att man vill se hur den preventiva delen av pakten tillämpas, hur det står till med de offentliga finanserna med avseende på balans på medellång och lång sikt eller när det gäller förfarandet vid alltför stora underskott samt vilka rekommendationer som verkligen är effektiva när ett land som har alltför stora underskott skall återvinna sin budgetbalans.
Därför är det oerhört viktigt att förhindra att tillämpningen av pakten i praktiken leder till en procyklisk strategi, både i den preventiva delen och i den korrigerande delen av förfarandet vid alltför stora underskott, och detta är det andra nyckelelementet i vår diskussion.
En av de mest uppenbara anledningarna till att vissa länder har brutit mot bestämmelsen att underskottet får uppgå till högst 3 procent är att de inte har tillämpat en procyklisk strategi när de befunnit sig i en positiv del av den ekonomiska cykeln och att de inte i tillräckligt hög grad har konsoliderat sina offentliga finanser.
Det finns också instrument i fördraget som dessutom är förstärkta i konstitutionen och direkt tillskrivs kommissionen, t.ex. tidiga varningar, som måste användas mer effektivt.
Dessutom måste varje medlemsstat fastställa nationella bestämmelser som kompletterar det ömsesidiga trycket på dem som på nationell nivå fattar beslut om inkomsternas sammansättning och om budgetmedlen, och därmed om budgetunderskottet, för var och en av medlemsstaterna.
Jag vill påminna er om att detta fortfarande är en nationell befogenhet, även om det samlade resultatet av dessa beslut om nationell budgetpolitik, som Pervenche Berès sade, är av gemensamt intresse eftersom vi tillhör en ekonomisk och monetär union.
Vad beträffar förfarandet vid alltför stora underskott, och detta är den svåraste punkten i vår diskussion, diskuterar vi hur det förfarandet bör sättas i gång.
Jag skall upprepa vår ståndpunkt: inga utgifter skall undantas vid beräkningen av underskott.
Men om man läser artikel 104 i fördraget ännu en gång så ser man att rådet, så snart Europeiska kommissionen informerar rådet att ett visst land, enligt dess bedömning, har alltför stort underskott, har full befogenhet att efter en allsidig bedömning – artikel 104.6 i fördraget – avgöra ” om ett alltför stort underskott föreligger ”.
För att förhindra fler konflikter av det slag som har inträffat i det förflutna försöker vi se till att de kriterier som kommissionen använder när den informerar rådet om att ett land har ett alltför stort underskott sammanfaller med de kriterier som rådet sedan använder.
Samtidigt som kommissionens funktioner och befogenheter respekteras – och kommissionen kommer inte att ge upp några av de befogenheter som den tilldelas genom fördraget – och även de som tillkommer rådet – som inte heller kommer att ge upp några av de befogenheter som det tilldelas genom fördraget – finns det inom ramen för dessa förbindelser – eller detta samarbete – således inte några sammanstötningar som lamslår förfarandet och ger upphov till konflikter liknande dem som uppstod för drygt ett år sedan.
Styrelseformer är mycket viktiga.
Det är mycket viktigt att det finns nationella regler som kompletterar medlemsstaternas ansträngningar när det gäller egenansvar i förhållande till de gemensamma reglerna för budgetdisciplin.
Som vi nyligen har sett är det mycket viktigt med en tydlig, tillförlitlig och korrekt statistik.
Det är mycket viktigt med samarbete mellan de två institutionerna, dvs. rådet och kommissionen, och det är oerhört viktigt med stöd från parlamentets sida och med debatter i parlamentet liknande den som äger rum i dag, och det kommer otvivelaktigt att bli fler sådan debatter i framtiden.
Det är mycket viktigt att vi kommer överens.
Jag delar den oro som ni nämnde över Ekonomiska och monetära unionens trovärdighet och särskilt vår gemensamma valutas trovärdighet på marknaderna.
Marknaderna kommer inte att ha förståelse för om det inte blir någon överenskommelse vid Europeiska rådets möte i mars, och vi måste alla, var och en enligt sina förpliktelser, göra allt vad vi kan för att se till att överenskommelsen blir klar och offentliggörs den 23 mars i Europeiska rådets slutsatser.
Kommissionen kommer att göra allt den kan i den riktningen.
Låt mig avslutningsvis tacka för det enastående samarbetet med rådets ordförandeskap, som är starkt engagerat för att nå denna framgång.
