# ID: svediakorp-gov452613
# author: Libicki (UEN ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-02-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 497
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Tack så mycket, herr talman.
Herr talman, mina damer och herrar!
När debatterna om anslutning till Europeiska unionen hölls i de nya medlemsstaterna, däribland mitt eget land Polen, handlade de viktigaste argumenten inte bara om ekonomisk tillväxt och nationell säkerhet, utan också om personlig säkerhet.
Denna fråga är desto viktigare eftersom brottsligheten ökar i hela Europa, tyvärr också i de nya medlemsstaterna, och vi måste vidta radikala åtgärder för att hejda denna ständiga ökning.
Många nya typer av brott har dykt upp, till exempel det mycket omskrivna problemet med Internetbrottslighet, och den nya utvecklingen innebär att det krävs nya regelverk.
Den innebär också att det finns ett behov av harmonisering, och därför välkomnar vi både Antonio Di Pietros betänkande om utbyte av uppgifter ur kriminalregister och António Costas betänkande om straffrättens kvalitet i Europeiska unionen.
Vi får dock inte glömma att harmoniseringen av straffrätten, eller för den skull varje typ av lag, inte enbart måste innebära att alla hamnar på samma nivå, eller att skillnader suddas ut på bekostnad av nationella traditioner, seder eller behov.
Detta är den grund som den nationella lagstiftningen bygger på, och om harmoniseringen skulle ske på ett alltför mekaniskt sätt kan detta gå ut över lokala traditioner.
Framför allt skall länder inte behöva anpassa sin lagstiftning till lagar och seder i andra länder där brottslingarna behandlas med särskild hänsyn, där de gradvis förvandlas till offer medan brottsoffren glöms bort, och där brottslingarna faktiskt kan förvänta sig bättre skydd än offren.
Detta handlar i synnerhet om frågan huruvida interner skall ges rätten att träffa en psykiater, vars uppgift är att analysera internens beteende och möjligen befria honom eller henne från skuldkänslor.
Detta kan säkert vara på sin plats i ett senare stadium av det rättsliga förfarandet, men det måste inte ske alldeles i början.
Det får inte resultera i att kriminella åtnjuter större rättigheter än brottsoffren, trots att detta är något som dessvärre blir allt vanligare i modern lagstiftning och domstolspraxis.
Det är oacceptabelt att offret ses som någon som redan oåterkalleligt har blivit ett offer, medan brottslingen på samma gång betraktas som någon sorts nytt offer som måste räddas, eftersom detta helt enkelt inte stämmer.
Brottslingen måste alltid förbli en brottsling och offret ett offer.
Utbytet av information från kriminalregister är en annan fråga som är värd att fundera över.
Man får inte glömma att den tid som måste förflyta för att ett straff skall anses vara avtjänat varierar mellan de olika medlemsstaterna, och vi måste vidta åtgärder för att undvika situationer där någon anses avtjäna ett straff i en medlemsstat, trots att så inte längre är fallet i en annan medlemsstat.
Tack så mycket, herr talman.
Jag är färdig, och ni behöver inte använda er ordförandeklubba.
