# ID: svediakorp-gov452585
# author: Barroso, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-02-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,481
# sentences: 111
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag skall försöka besvara några specifika frågor, och sedan skulle jag vilja ta upp en mer allmän policyfråga som jag anser är betydelsefull för vårt framtida arbete.
När det gäller de specifika frågorna vill jag först vända mig till er, herr Duff, som sade att ni inte förstod, eller uppskattade, något som jag tydligen skall ha sagt om naiv federalism.
Jag vill gärna förtydliga vad jag sagt, för det kanske inte var helt klart i sammanhanget.
När jag kritiserar naiv federalism är det inte federalismen i sig jag vänder mig emot – tvärtom.
Jag hyser stor respekt för alla federalister, alla män och kvinnor som lagt grunden för vårt stora europeiska projekt.
Dessutom anser jag fortfarande att den federala metoden är grundläggande för vårt Europa.
Gemenskapsmetoden, eller åtminstone den metod vi brukar beskriva som gemenskapsmetoden, är ju också ett slags federal metod.
Så i själva verket kritiserade jag den naiva federalismen i motsats till vad jag kanske ser som en mer sofistikerad och intelligentare form av federalism, det vill säga ett förhållningssätt som inte går ut på att bygga upp vår Europeiska union – en allt mer sluten union mellan alla européer – på bekostnad av de demokratiska staternas legitimitet.
Våra länder är ju faktiskt demokratiska stater med demokratiska regeringar och demokratiska parlament.
Jag har haft äran att i Genève arbeta tillsammans med en stor federalist, Denis de Rougemont, som ibland gav staten skulden för allt ont, som om staten inte också var en demokratisk institution.
Jag vill ha en starkare union, men förstärkningen får inte äventyra de demokratiska staternas legitimitet.
Detta är ett förtydligande jag är mycket angelägen om att göra, för mitt uttalande har kritiserats på ett sätt som gett en snedvriden bild av mina tankar och känslor i fråga om Europa.
Den andra frågan gäller säkerhet och rättvisa.
Vi har talat mycket om ekonomin, men vi får inte glömma att vi har ett program – ett mycket ambitiöst program – för säkerhet och rättvisa, som kommer att genomföras av vice ordförande Franco Frattini.
Detta var ämnet för en av de frågor som väckts.
Säkerhet, rättvisa och skydd för de grundläggande rättigheterna kommer att prioriteras av kommissionen.
Människors krav på säkerhet måste tillgodoses i praktiken.
Därför kommer vi under 2005 bland annat att lägga fram handlingsplanen för att genomföra den strategi som antogs i Haag för parlamentet, i form av förslag gällande skyddet av offren för organiserad brottslighet, framför allt kvinnor och barn.
Jag skulle vilja göra er uppmärksamma på att detta är en ny dimension av de åtgärder som beskrivs i vårt program: en starkare tonvikt på att skydda barn.
Vi anser – och detta vill jag också kraftigt understryka – att det här är ett område där vi kan agera mer kraftfullt på EU-nivå.
Förslag kan således läggas fram för att stärka det ömsesidiga erkännandet och förtroendet mellan de rättsliga myndigheterna, och ett förslag om en europeisk strategi för laglig invandring och bekämpning av människosmuggling kan utarbetas.
Säkerhet, rättvisa och skydd för mänskliga rättigheter är något som verkligen prioriteras, och jag vill att ni skall veta att kommissionen kommer att göra allt den kan för att tillgodose dessa krav.
Vissa ledamöter, däribland Othmar Karas, Timothy Kirkhope, Klaus-Heiner Lehne och i viss mån Robert Goebbels, har väckt frågan om lagstiftningens inriktning och om lagstiftningen bör stärkas eller begränsas.
Det gläder mig mycket att Europaparlamentet, kommissionen och rådet är helt och hållet medvetna om detta problem.
När jag talar om ” bättre lagstiftning ” menar jag inte alltid att vi behöver mindre lagstiftning.
I vissa fall behöver vi, just därför att vi är en union, en viss harmonisering eller mer lagstiftning, ibland för att harmonisera eller förenkla den befintliga lagstiftningen.
Jag vill dock framhålla att vi också är angelägna om lagstiftningens kvalitet, något som också ingår i vårt program.
I alla åtgärder vi vidtar skall vi därför överväga faktorer som kostnad, proportionalitet och subsidiaritet och ta hänsyn till dem vid konsekvensbedömningen.
Därför – och detta säger jag delvis som svar till Robert Goebbels – har det naturligtvis varit nödvändigt att göra en lista över våra huvudmål.
Det här är ett genomförandeprogram för 2005.
Ni skulle alldeles säkert kritisera oss om jag bara presenterade fyra eller fem prioriteringar.
Den politiska linjen är en dimension och i detta avseende talar vi om mycket tydliga och fokuserade prioriteringar som fastställdes när vi presenterade de strategiska målsättningarna.
Det specifika lagstiftnings- och genomförandeprogrammet utgör en annan dimension som ni bör känna till för att kunna övervaka vår verksamhet, eftersom kommissionen ju är ansvarig inför parlamentet.
När det gäller en annan specifik fråga, nämligen klimatförändringen, skulle jag gärna vilja säga till Angelika Beer, som säkert kommer att ställa denna fråga till president Bush i morgon, att en av frågorna på vår dagordning är möjligheten till samarbete med Förenta staterna, delvis för att komma vidare efter Kyotoprotokollet.
Det är ett känsligt ämne.
Vi vet vilken hållning den amerikanska administrationen intagit hittills, men jag anser att vi bör inleda en dialog i frågan med Förenta staterna.
Jag kommer antagligen att få tillfälle att ta upp saken med Förenta staternas president.
För att övergå till frågan om tjänstedirektivet skulle jag, främst som svar till Johannes Swoboda, vilja säga att jag instämmer i era farhågor när det gäller tjänster av allmänt intresse.
Jag har sagt detta många gånger: tjänster av allmänt intresse, eller vissa offentliga tjänster, är en del av vad som kan kallas traditionen eller den organisatoriska kulturen i vissa stater.
Vi försöker därför se till att dessa farhågor beaktas, eftersom vi ser dem som legitima.
Min kommission har därför tagit initiativ till en översyn av vissa aspekter av tjänstedirektivet, och jag hade förväntat mig ett uppskattande ord från er sida.
Nu får jag höra raka motsatsen när ni kallar den här kommissionen nyliberal, trots att det inte var den som lade fram direktivet i fråga.
Vi försöker i själva verket hitta en balans samtidigt som vi bibehåller målsättningen att upprätta en verklig inre marknad för tjänster, eftersom det är av avgörande betydelse för att skapa arbetstillfällen i Europa.
Det är en målsättning vi inte kan överge och som det dessutom råder samförstånd om fram till 2010, men den måste eftersträvas på ett balanserat sätt.
Det är den grundläggande politiska fråga jag vill ställa till våra vänner i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och i synnerhet till Martin Schulz, som väckte denna fråga.
Ni måste välja: antingen vill ni motarbeta kommissionen eller också vill ni samarbeta med den.
Jag har redan sagt att kommissionen vill samarbeta i konstruktiv anda med parlamentet och framför allt med alla ledamöter som verkligen vill föra EU framåt.
Detta är inte något nyliberalt förslag från vår sida.
De förslag jag lagt fram för kammaren är resultatet av samförstånd.
I kommissionen ingår kristdemokrater, socialister och liberaler.
Det var jag och vice ordförande Günter Verheugen, som tillhör er politiska grupp, som lade fram Lissabonagendan för kommissionen.
Det program jag just presenterat i dag har lagts fram av mig och vice ordförande Margot Wallström, som också tillhör er politiska grupp.
Vi vill inte ägna oss åt dogmatism; vi vill ena de européer som vill reformera EU, men vi vill inte överge reformerna.
Om kommissionen har kunnat fatta alla dessa beslut enhälligt, trots att det förekommit meningsskiljaktigheter, om kristdemokrater, socialister, liberaler och oberoende ledamöter har nått samförstånd, varför skulle då inte detta kunna uppnås även här i Europaparlamentet, så att vi kan enas kring ett ambitiöst reformprogram för vårt Europa, där hänsyn tas till sociala och miljömässiga överväganden?
Försök inte teckna en vrångbild av vår kommission.
Det är inte rättvist.
Om ni tittar på listan över våra målsättningar ser ni att den innehåller en rad specifika förslag på det sociala området och miljöområdet.
Vi är väl medvetna om att det i dag är omöjligt att skapa tillväxt utan att ta hänsyn till miljön.
Vi menar faktiskt att miljön bidrar till tillväxt och ökad konkurrenskraft i Europa.
På denna punkt är vi eniga, så var snälla och försök inte hitta hinder där det faktiskt inte finns några.
Vi vill göra klart att status quo inte längre är något alternativ, att Europa har allvarliga problem med konkurrenskraften jämfört med andra delar av världen och att vi tänker rätta till detta genom att anpassa och förnya vår sociala modell.
Därför har kommissionen en ordförande som vill ha reformer, men också socialistiska, liberala, kristdemokratiska och oberoende ledamöter som alla vill att dessa reformer skall genomföras på ett balanserat sätt och präglas av proportionalitet.
Jag vill därför be PSE-gruppen att inte motarbeta kommissionen; i stället vill jag be den att samarbeta med oss, om än inte okritiskt, precis som alla andra grupper gör.
Françoise Grossetête, som tillhör den största politiska gruppen i Europaparlamentet, har också framfört vissa krav till oss, och det vill jag tacka henne för.
Jag vill nu uppmärksamma er, som medeuropéer, på att vi befinner oss i ett speciellt skede av den europeiska historien.
I går fick vi veta resultatet av folkomröstningen i Spanien, som vi välkomnar, men det blir också en folkomröstning i Frankrike.
Det blir en folkomröstning i Storbritannien; jag talade om den med premiärminister Blair i London i dag.
Vad tror ni européerna förväntar sig nu?
De vill att institutionerna skall samarbeta; de vet inte särskilt mycket om detaljerna i debatten eller om de politiska gruppernas inställning.
De vill veta om Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och rådet arbetar enligt samma principer och om de verkligen bryr sig om deras problem.
Jag anser att det vore mycket olyckligt, just nu när oerhört viktiga folkomröstningar hålls, om folk tittade på EU och såg å ena sidan kommissionen och å andra sidan ett antal stora grupper som er socialdemokratiska grupp och därmed fick ett intryck av splittring.
Jag har redan riktat denna uppriktiga vädjan till några av er personligen, och jag vill upprepa den.
Vi skall naturligtvis inte överge våra idéer, som vi alla är mycket hängivna, men vi kan se bortom idéerna och nå ett dynamiskt samförstånd om de reformer som EU behöver.
Jag tror verkligen att det är möjligt.
Den sista frågan gäller den kritik som ni, herr Schulz, framförde mot det uttalande jag gjorde om mitt land.
Som ni själv också tillstod bröt jag inte mot några skyldigheter i detta sammanhang, för enligt kommissionens uppförandekodex är det helt tillåtet för kommissionsledamöter att vara aktiva medlemmar i politiska partier och fackföreningar.
Det har alltså inte brutits mot några skyldigheter.
Det enda jag gjorde var att uttrycka min solidaritet med det parti som jag ledde i flera år.
Det hade varit en stor politisk händelse i mitt land om jag hade hållit tyst!
Jag vill därför tacka er för att ni inte ställde frågan som ett personligt angrepp på mig för den hållning jag intog, för mitt agerande var helt i sin ordning.
Ni tog upp möjligheten att ändra uppförandekodexen genom ett interinstitutionellt avtal.
Jag motsätter mig kraftigt den idén, eftersom vår uppförandekodex föreskriver att kommissionsledamöterna får delta i valkampanjer om de ansöker om tillstånd till detta från kommissionens ordförande.
Er fråga handlar därför om vad som gäller för kommissionens ordförande.
Jag menar att om kommissionens ordförande har befogenhet att besluta om kommissionsledamöter får delta eller inte så har han denna befogenhet även när det gäller honom själv.
Det framgår tydligt av artikel 217 i fördraget, som har följande lydelse; jag läser den på engelska:
Kommissionens ledamöter skall under ledning av ordföranden utföra de uppgifter som denne ålägger dem.
I fördraget fastslås alltså tydligt principerna om ordförandens politiska ledning av kollegiet och om ordförandens befogenheter.
Att genom ett interinstitutionellt avtal godta en begränsning av ordförandens befogenheter skulle därför strida mot det gällande fördraget, och en försvagning av kommissionsordförandens befogenheter skulle innebära en försvagning av hela kommissionens befogenheter.
Vi behöver en stark kommission.
Jag kan därför inte stödja ert förslag.
Jag skulle vilja uppmärksamma alla politiska grupper på att vi, Europaparlamentet och kommissionen, ömsesidigt måste stärka varandra.
Vi är EU: s främsta institutioner.
Vi kan uträtta fantastiska saker tillsammans, och vi måste därför höja varandras status.
Själv försöker jag höja Europaparlamentets status i alla mina offentliga uttalanden, och inte bara i mina uttalanden.
Jag förväntar mig att ni gör likadant, eftersom vi står inför enorma gemensamma utmaningar som vi kan klara tillsammans.
Men vi kan inte göra det genom att minska kommissionens betydelse och be kommissionsledamöterna att vara tjänstemän.
I stället måste vi be dem att axla sitt politiska ansvar, att utöva sitt medborgarskap och uttrycka sina önskemål, givetvis alltid i europeisk anda.
Som medborgare har jag rätt att ge uttryck för mina synpunkter på mitt eget land.
Jag har, i likhet med alla europeiska medborgare, rätt att rösta i enlighet med mina åsikter.
Som ordförande för kommissionen kommer jag inte att diskriminera.
På er begäran tog jag emot oppositionsledaren och den blivande premiärministern i mitt hemland.
Jag tog emot honom några dagar innan valkampanjen inleddes, för jag kommer inte att utnyttja min ställning som kommissionsordförande för att motarbeta någon särskild regering, och jag gör ingen åtskillnad mellan vänsterregeringar och högerregeringar.
Jag anser att kommissionen bör företräda det allmänna europeiska intresset.
Med detta sagt vill jag påpeka att kommissionens ledamöter är politiska män och kvinnor.
Vissa av kammarens ledamöter kanske ogillar detta.
Men som medborgare har vi rättigheter.
Vi har rätt att yttra oss, och det är en grundläggande rättighet.
Därför kan jag inte godta er kritik i detta avseende.
Jag vill framhålla att vi alla behöver starka europeiska institutioner.
Denna institution, kommissionen, måste vara stark och måste arbeta tillsammans med ett starkt parlament, med ett genuint engagemang för förändring och reformer och med den känsla för balans som utgör kärnan i vårt Europa.
