# ID: svediakorp-gov452403
# author: Ford (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-01-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 569
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
I dag och i morgon högtidlighåller Europaparlamentet 60-årsdagen av befrielsen av koncentrationslägret i Auschwitz-Birkenau.
Viss oenighet har rått i kammaren om de ansvarigas geografiska och nationella tillhörighet.
Huvudaktörerna var de tyska nazisterna som av rasideologiska och djupt tvivelaktiga och snedvridna rashygieniska skäl såg judarna som en ond och lägre stående ras som borde utrotas.
Det finns tyvärr än i dag människor som sympatiserar med denna vämjeliga ideologi.
De tyska nazisterna fick hjälp och stöd av de människor av olika ras och nationstillhörighet som i det fördolda medverkade till denna utrotning, och av dem som teg och lät ondskan breda ut sig.
Ingen nation i Europa var dock helt och hållet skyldig eller oskyldig.
I Storbritannien hade endast kanalöarna ockuperats av nazisterna.
Men de brittiska myndigheterna på öarna lät registrera de judar som var bosatta där, stämplade ett ” J ” i deras pass och var bara alltför villiga att ordna transport för dem till Auschwitz, där alla utan undantag mördades.
Det hela utspelade sig sedan den dåvarande brittiska regeringen hade nekat några av dessa judar rätten att försöka undkomma med livet i behåll genom att fly till det brittiska fastlandet, eftersom de betraktades som utländska fiender.
Vi hade också den s.k.
British Free Corps (BFC) med allmänt godtrogna individer, desertörer och fascister som slogs på nazisternas sida på östfronten.
Diskussion handlar emellertid inte i första hand om det förflutna, utan om framtiden.
Tidigare i veckan deltog jag i en tillställning som anordnades av Anne Frank-stiftelsen där 50 överlevande från förintelsen vittnade om vad de varit med om.
De begärde inte någon utförligare eller bättre historieskrivning, och de tvistade inte om vilken nationell eller geografisk tillhörighet de människor hade som tillfångatog och övervakade dem.
Sida vid sida med överlevande från Kosovo och Rwanda krävde de i stället att detta aldrig fick hända igen.
Tyvärr har glömskan dock satt in.
En kollega här i parlamentet, Jean-Marie Le Pen, påstod nyligen att nazisternas ockupation av Frankrike inte var särskilt omänsklig, trots att 73 000 judar mördades i det franska koncentrationslägret Struthof.
Förhoppningsvis handlade det om bedrövlig historielöshet när prins Harry roade sig med att gå på maskerad utklädd till nazistofficer.
Det finaste eftermäle vi kan ge här i dag och under omröstningen i morgon är att intensifiera kampen mot antisemitism och rasism, främlingsfientlighet och fientlighet mot islam.
Kommissionen, särskilt kommissionär Franco Frattini, och rådet bör fundera över hur de bäst kan driva behandlingen av det länge emotsedda ramdirektivet mot rasism och främlingsfientlighet framåt.
Vi måste beakta behovet av ny lagstiftning mot rasistiska brott och överväga om man skall vidta åtgärder på EU-nivå mot användningen av nazistsymboler.
Gång på gång har vi hört om de utmärkta insatserna vid Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet (EUMC).
Vi måste kanske än en gång fundera över om vi skall nedgradera detta centrum för övervakning till ett observationscentrum för mänskliga rättigheter i vidare bemärkelse.
Slutligen bör vi fundera över hur vi på EU-nivå kan ge den yngre generationen kunskap om de illdåd som begicks under nazisternas utrotning av den judiska rasen och om de romer, mentalsjuka samt kristdemokratiska, liberala, socialistiska och kommunistiska antifascister som dog i koncentrationslägren.
