# ID: svediakorp-gov452354
# author: Solana, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-01-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,981
# sentences: 119
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag vet att dagens möte har varit långt och påfrestande och jag kommer därför att försöka fatta mig kort.
Det råder emellertid ingen tvekan om att denna fråga är av oerhörd betydelse för Europeiska unionen, och samtidigt som jag skall försöka att fatta mig kort kommer jag även att försöka att vara så exakt som möjligt för att därmed ge er en bild av den senaste tidens händelser i denna region som ligger så nära våra hjärtan och samtidigt ge er en idé om hur vi kan gå vidare tillsammans, med hänsyn till den möjligheternas dörr som just har öppnats.
Det skulle vara ett misstag att tro att EU inte spelar en oerhört viktig roll i denna region.
Det finns tydliga exempel på detta.
Det finns en ledamot och kollega till er, Michel Rocard, som varit chef för observatörsgruppen och som jag själv vill gratulera och som jag tror mig kunna gratulera på alla parlamentsledamöters vägnar och utan tvekan på alla palestiniers och alla israeliska mäns och kvinnors vägnar, till det fantastiska arbete som han och hans medarbetare har gjort under denna synnerligen komplicerade valperiod i Palestina.
Jag vill därför verkligen tacka vår vän Michel Rocard och önska honom lycka till under det arbete som återstår.
Jag kan också berätta för er att jag som företrädare för EU hade privilegiet att som första person få samtala med den valde presidenten Mahmud Abbas, och även med premiärminister Ahmad Quray.
Jag menar att dessa två möten spelade en viktig roll i försöken att skapa det framtida Palestina och hitta bästa möjliga sätt för oss européer att hjälpa till att lösa de historiska problem som utan tvekan är närmare en lösning i dag.
Under den vecka som jag vistades där, som jag skulle vilja beskriva för ledamöterna, fick jag också möjlighet att besöka Jordaniens kung och hans regering, liksom president Hosni Mubarak och folket i Egypten, som sköter samarbetet mellan palestinier och israeler med stor beslutsamhet.
Mina damer och herrar!
För att fatta mig kort skulle jag vilja dela upp mitt anförande i tre delar: för det första hur jag ser på läget i Palestina, för det andra hur jag ser på det ur Israels synvinkel och för det tredje hur jag från europeisk synpunkt anser att vi bör gå vidare för att stödja fredsprocessen, där jag menar att det krävs bättre fart, mer styrka och större beslutsamhet.
Mina damer och herrar!
Jag skulle ur palestinsk synvinkel vilja visa och dela med mig av stämningen hos de palestinska medborgarna under valdagen och efterföljande dagar.
Tillåt mig att i två ord sammanfatta den känsla jag erfor under dessa dagar i Palestina, både i Ramallah och Gaza.
Det första ordet är stolthet: stolthet över att på ett bra sätt ha lyckats hantera en mycket svår kris, en kris vars slut inte kunde förutspås när den började i och med president Yassir Arafats ankomst till Paris.
Man har hanterat allt på ett mycket bra och moget sätt, och jag anser att världssamfundet och vi européer måste uppmärksamma förmågan och färdigheterna i ett samhälle som med stolthet kan göra saker och ting på ett bra sätt.
Förutom denna känsla av stolthet finns det också en allmän känsla av hopp, ett hopp som vi måste vara kapabla att tillfredsställa och som vi inte kan tillåta att minska genom brist på politisk handling, vare sig från Israels sida eller från världssamfundets sida.
Mina damer och herrar!
Den svåraste period som vi måste gå igenom kommer utan tvekan att börja nu och pågå fram till och med juli, augusti eller kanske september.
Under denna period måste vissa mycket viktiga händelser äga rum.
Ur palestinsk synvinkel är den viktigaste kanske det allmänna valet.
Presidentvalet är ibland kanske det lättaste, men det allmänna valet kommer att bli mer komplicerat.
Det kommer att krävas större förberedelse från vår sida, och som ni vet kommer det att genomföras i enlighet med en vallag som har både en majoritetsaspekt och en proportionell aspekt.
De olika politiska formeringarna inom det palestinska politiska livet kommer därför att få möjlighet att delta.
Det skulle vara mycket betydelsefullt för alla, främst för oss och för det palestinska folket, om de som stöder fredsprocessen, de som vill se en utveckling i samma riktning som president Mahmud Abbas klargjorde på ett mycket tydligt sätt under valkampanjen, företrädde en majoritet.
Under valkampanjen sade president Mahmud Abbas en del mycket modiga saker som vi lyssnat till och berömt: frågor som har att göra med den våldsamma intifadan, fredsprocessen och hans beredvillighet att föra en dialog.
Vi måste verkligen erkänna det som president Mahmud Abbas har gjort, både under valkampanjen och under sina första dagar i tjänst, som varande extraordinärt.
Han hade modet att säga det som han måste säga och han sade det på ett bra sätt, och han har inte bara sagt det utan han har också omsatt ord i handling.
Han har börjat genomföra de åtgärder som han under valkampanjen sade att han skulle genomföra.
Mina damer och herrar!
Det är därför absolut nödvändigt att världssamfundet och EU stöder denna process.
Låt mig påpeka att denna känsla som jag vill dela med er inte bara finns hos hierarkin, ordförandeskapet eller dem som för närvarande leder den palestinska myndigheten.
Samma känsla finns hos det civila samhället.
I Ramallah träffade jag ledare från det civila samhället och jag märkte att de hade och delade samma känslor, känslan av hopp och känslan av stolthet, som finns hos affärsmän, lärare, läkare och folk som arbetar inom förvaltningen.
Vi har därför skyldighet att göra vad vi kan för att hålla kvar dessa känslor av stolthet och hopp.
Mina damer och herrar!
För att ge er en bild av läget i regionen och de saker som måste göras, skulle jag vilja berätta en liten anekdot från det möte jag hade med en grupp personer från näringslivet som arbetar helt lagligt i Ramallah eller Gaza och som försöker att bidra till den ekonomiska utvecklingen under mycket svåra förhållanden.
En av dem sade till mig: ” Om jag t.ex. måste skicka en container med tomater från Ramallah till Gaza, kostar det mig dubbelt så mycket som att importera samma container från Hamburg i Tyskland till Gaza, vilket också går dubbelt så snabbt.
Det tar två och en halv vecka att skicka en container från Ramallah till Gaza medan det i praktiken tar en dag eller en och halv dag från Hamburg till Gaza ”.
Denna ekonomiska situation är också en realitet för dem som vill bidra till att bygga upp landet ekonomiskt.
Det finns alltså mycket att göra i alla avseenden, från det politiska till det ekonomiska.
Jag hoppas att detta exempel kan illustrera den rådande situationen i området för de parlamentsledamöter som inte har varit där.
Situationen i Gaza är mycket allvarligare, mina damer och herrar.
Mycket få personer har varit i Gaza under den senaste tiden.
Jag stannade en hel dag i Gaza och träffade politiska aktörer och det civila samhället, och vi måste – vid en tidpunkt då vi talar om fred, om ett tillbakadragande från Gaza – komma ihåg att Gaza i själva verket är ett område som, även om det inte är fullständigt förstört, verkligen har förändrats på ett genomgripande sätt sedan jag var där förra gången för sex månader sedan.
Folket är oerhört fattigt, mycket har förstörts, och detta är läget vare sig man besöker den norra delen, den del som ansluter till Israel, den södra delen, den s.k.
Philadelphiakorridoren eller huvudstaden själv, den historiska staden Gaza.
Detta är alltså den situation som råder.
Men jag sade att tiden fram till sommaren kommer att bli mycket viktig.
Varför?
Det har att göra med det allmänna valet, som jag sade tidigare, men även med att palestinierna själva har beslutat att hålla val inom den fundamentalistiska organisationen, den organisation som är själva kärnan i PLO, dvs.
Fatah.
Man kommer också att hålla val inom Fatah under sommaren och detta kommer utan tvekan att innebära förändringar i de palestinska representativa strukturerna och utan tvekan även ett generationsskifte inom de palestinska myndigheterna.
Mina damer och herrar!
Jag hoppas att dessa korta kommentarer ger oss en överblick över läget ur palestinsk synvinkel.
Om det finns något uttryck som jag skulle vilja att ni lade på minnet så är det följande, som jag använde tidigare: stolthet över det som har gjorts och hopp inför det som fortfarande återstår att göra.
Mina damer och herrar!
Jag vill nu kortfattat kommentera Israels samtal med alla politiska ledare, däribland premiärminister Ariel Sharon, utrikesministern, försvarsministern, försvaret och även med olika samhällsföreträdare.
Samtidigt som valet ägde rum i Palestina genomfördes det som bekant ett regeringsskifte i Israel; en ny regering som stöddes av en mycket knapp majoritet.
Premiärminister Sharons regering vann med en marginal av bara två röster.
Det är trots allt så att majoriteten i de palestinska och israeliska samhällena som vill ha fred blir allt större.
I Knesset, dvs. parlamentet, finns det fortfarande en så djup spricka att premiärminister Sharon misslyckades att säkra rösterna från 14 ledamöter från det största partiet, hans eget parti, Likud.
Man var därför tvungen att välja den nya regeringen med hjälp av rösterna från ett annat parti, som dessutom tillhörde minoriteten, dvs.
Yosi Beilins parti.
Ett annat skäl var att två ledamöter från ett arabparti avstod från att rösta för att hjälpa regeringen att vinna.
Detta är den rådande situationen med möjlig regeringsinstabilitet i Israel.
Men den viktigaste fråga som vi står inför är ur israelisk synvinkel vad vi skulle kunna kalla utrymningen av Gaza.
Vi européer har angett enligt vilka villkor vi kan stödja tillbakadragandet från Gaza, och enligt dessa villkor kommer vi också att stödja det.
Jag tror dessutom att dessa villkor kommer att bli tydligare under rådande omständigheter.
Som ni känner till har våra villkor under en viss tid varit att denna process, dvs. tillbakadragandet från Gaza, måste vara en del av det slutliga fredsavtal som vi alla drömmer om och tänker på, och som måste resultera i två stater.
Tillbakadragandet från Gaza får inte bli slutet på en process, utan början på en process som måste leda fram till dess slut, dvs. att upphöra med ockupationen av de palestinska områdena.
Ur denna synvinkel är det mycket viktigt att vi känner till tidsplanen för detta tillbakadragande från Gaza.
Tidsplanen sammanfaller nästan med tidsplanen för det palestinska valet.
Det som fortfarande återstår att rösta om – och vi får se om detta blir en framgång i slutet av mars – är godkännandet av budgeten.
Vi får se om det blir tillräcklig majoritet för att budgeten skall kunna godkännas av Knesset, och om detta blir fallet skulle tillbakadragandet från Gaza äga rum i slutet av augusti eller i början av september.
Mina damer och herrar!
Om vi hade kunnat jämföra kartor över situationen i Palestina respektive i Israel med hänsyn till deras respektive tidsplaner, skulle vi se att tidsplanerna nästan sammanfaller.
Mina damer och herrar!
Vi står därför inför en oerhört känslig och svår situation, men som jag sade tidigare präglas den av hopp och god vilja hos de flesta politiska aktörer som måste spela en avgörande roll.
Mina damer och herrar!
För att det hopp som uttrycks av palestinierna skall kunna upprätthållas och för att känslan av stolthet skall kunna upprätthållas, är det absolut nödvändigt att saker och ting börjar röra på sig.
Detta innebär att palestinierna måste handla och det har de redan gjort, och president Mahmud Abbas har fattat mycket viktiga beslut under de senaste dagarna för att försöka att få ett slut på de våldshandlingar som förhindrade återupptagandet av förhandlingar och samtal mellan palestinier och israeler.
Som ett resultat av de åtgärder han har vidtagit har i dag det första mötet ägt rum sedan mötena upphörde mellan premiärminister Sharons och minister Erekats chefstjänstemän.
Jag har just fått veta att detta möte har varit positivt och gett lite hopp om att man skall kunna återuppta kontakterna mellan palestinier och israeler.
Om allt går bra kommer det att finnas en ny palestinsk regering inom två veckor.
Premiärminister Ahmad Quray är nästan klar med sammansättningen och det finns ett avtal mellan president Mahmud Abbas och premiärminister Sharon om att hålla ett första toppmöte när regeringsbildningen väl är klar.
Denna inställning har även våra israeliska vänner och de är beredda att upprätthålla det rådande säkerhetsläget.
Tack vare president Mahmud Abbas ansträngningar är det därför möjligt att genomföra detta möte och inleda en dialog mellan de båda parterna som kan resultera i en politisk plan som är lite tydligare än den vi har haft hittills.
Varför är det viktigt att det finns en politisk plan?
Utan en politisk plan kommer det att bli mycket svårt för medborgarna i Palestina att bevara sin känsla av hopp och stolthet över det som de har gjort, och för oss att dra nytta av det.
Därför måste det som sagt finnas en politisk plan som måste erbjudas av Israels ledare.
Mina damer och herrar!
Jag anser inte att man bara har öppnat hoppets fönster eller hoppets dörr.
Jag vill gå ännu längre: jag anser att man har öppnat hoppets stig, hoppets väg, och att vi måste göra allt vi kan för att se till att denna stig blir farbar och att vi kan nå dess slut.
Och vi vet alla vilket slutmålet är: slutmålet är två stater, en livskraftig, demokratisk palestinsk stat som kan finnas sida vid sida med den israeliska staten, så att det inte bara råder fred mellan Israel och Palestina, utan att det också bör påverka hela regionen.
Jag kan säga er att alla medborgare i Palestina drömmer om detta.
Jag tror att många israeler drömmer om det och det gör förvisso alla européer, särskilt alla de som ägnat en stor del av sitt liv åt att försöka hitta en slutlig lösning på detta fruktansvärda problem som inte bara får konsekvenser för dem som drabbas direkt, utan även för dem som bor längre bort.
Jag vill återigen säga att vissa länder ser problemen i Mellanöstern som strategiska problem.
Vi ser dem inte bara som strategiska problem.
Vi européer ser dem också som grannskapsproblem; det som händer i Mellanöstern påverkas oss, och inte bara, som jag sade, av strategiska skäl utan även av skäl som har att göra med närhet.
Mellanöstern är en grannskapsregion, den ligger granne med oss och medborgarna är våra grannar och vänner.
Jag måste därför återigen kraftfullt betona att vi européer har ett stort ansvar.
Vi har samarbetat från allra första början med både premiärminister Ahmad Qurays och president Mahmud Abbas grupper för att se hur vi kan genomföra de två grundläggande saker som jag nämnde tidigare, dvs. att förändra läget på platsen och att försöka att tillhandahålla en politisk plan, som endast kan innebära ett återvändande så snart som möjligt till färdplanen.
Detta har vi alla i världssamfundet kommit överens om för att vi skall kunna göra framsteg och uppfylla denna dröm.
Vad kan vi göra och vad måste vi göra?
Vi måste göra minst tre allvarligt menade saker i samarbete med de övriga medlemmar i världssamfundet som vill göra det.
För det första skall vi fortsätta att samarbeta så intensivt som möjligt i valprocessen.
Jag vill på nytt kraftfullt betona valprocessens betydelse från och med nu och fram till det allmänna valet och därefter fram till valet inom själva Fatahorganisationen.
För det andra skall vi hjälpa till med säkerhetsfrågor.
Som ni vet ger vi redan råd, stöd och hjälp till de palestinska säkerhetsstyrkorna ur ett europeiskt perspektiv, i nära samarbete med ett stort land som gör stora ansträngningar, dvs.
Egypten, så att de skall kunna mobilisera och spela sin roll på bästa möjliga sätt.
För det tredje har vi skyldigheten att ge ekonomisk hjälp, och det har vi gjort i många år, men just nu bör vi kanske göra det, om inte på ett mer omfattande sätt, så åtminstone på ett mer bestämt sätt – mer koncentrerat på de mest aktuella och viktigaste prioriteringarna.
Mina damer och herrar!
Min tid håller på att ta slut och jag ville bara göra dessa inledande kommentarer.
Jag skulle kunna tala i timmar om känslorna och erfarenheterna under dessa få dagar av stora erfarenheter och politisk intensitet.
Tiden räcker inte till, men jag vill avsluta med denna känsla: känslan av att det finns hopp, att det finns möjligheter, att det finns en vilja att arbeta och att samarbeta, för dem och för oss, och en känsla av ansvar och skyldighet att hitta ett sätt lösa detta oerhört allvarliga problem.
Om vi vill, så kan vi.
De vill och vi skall hjälpa dem.
