# ID: svediakorp-gov452324
# author: Costa, Paolo (ALDE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-01-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 427
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Även jag är övertygad om att inrättandet och genomförandet av de transeuropeiska transportnäten kan innebära ett verkligt bidrag till Europas välstånd, även inom områden som solidaritet och hållbar utveckling.
Jag talar inte så mycket om effekterna på efterfrågan av det stora antalet investeringar som krävs för att bygga de transeuropeiska näten, vilket borde bidra till att öka den ekonomiska tillväxten.
Inom ramen för Lissabonstrategin borde vi redan ha löst alla diplomatiska problem liksom problemen med utformning och medel, och vi bör nu vara beredda att omvandla investeringen till utgifter.
I verkligheten kommer så inte att ske.
Massiva åtaganden om medfinansiering av de transeuropeiska näten från EU: s sida behöver emellertid utarbetas innan budgetplanerna godkänns för 2006 – 2013, och sannolikt för ett tidsperspektiv som innefattar perioden efter 2013, fram till 2020.
Även om vi inte kan förvänta oss att genomförandet av de transeuropeiska näten snabbt får effekt på efterfrågan kan vi förvänta oss ett verkligt och successivt bidrag till att verkligen inrätta en inre marknad i den utvidgade unionen.
På grund av tidsmässiga och finansiella hinder kan resultatet emellertid uppnås först om strategin för att genomföra de transeuropeiska näten inte så att säga överlåts åt medlemsstaterna och deras lokala beslut och till deras förmåga eller oförmåga att samfinansiera de olika avsnitten och projekten.
Det är egentligen bara i Bryssel som nätens avsnitt kan fastställas.
Uppförandet av dem kommer att leda till en verklig gemensam marknad som är större än andra, om än med vetskap om att effekten av näten kommer att uppstå först när alla projekt fullföljts.
Allt detta blir bara möjligt om den europeiska samfinansieringen ökar och i vissa anmärkningsvärda fall bara om medlemsstaterna går med på en exceptionell sammanslagning av resurserna för att bygga upp näten, vilket definitivt inte kan förenas med att skära ned på de resurser som medlemsstaterna fört över till unionen till 1 procent av EU: s BNP.
Detta eventuella ökade finansiella ansvar för Europeiska unionen kan också ha fördelen att tillåta en nyttig översyn av stabilitetspakten.
Det kan bara vara tillåtet att överskrida taket på 3 procent om detta objektivt kopplas till ovannämnda infrastruktur liksom till forskningsutgifter, och subjektivt garanteras av kommissionen.
Det blir kommissionens uppgift att använda de ökade resurserna i enlighet med EU: s prioritetskriterier, såsom att lämna ett större bidrag till att ena marknaden i den utvidgade Europeiska unionen, som jag tidigare nämnde.
