# ID: svediakorp-gov452314
# author: Lambsdorff (ALDE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-01-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 482
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande, mina damer och herrar!
Vi känner alla till att EU försummar Lissabonstrategins målsättningar.
Om vi fortsätter på det här sättet kommer vi inte att lyckas göra EU till världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade samhälle.
Nu har vi emellertid hört Hans-Gert Poettering säga till kammaren att det aldrig var menat så, att vi inte vill bli det mest konkurrenskraftiga samhället, att vi bara vill kunna konkurrera, men att vara nummer ett – nej då, det var inte så vi menade.
Hans-Gert Poettering vittnar om en attityd där konkurrens är något man talar om men inget man vågar möta.
Idrottsmän, företagare, forskare – de vill alla konkurrera och nå toppen.
Om det hade varit ni, herr Poettering, och inte Otto Rehhagel som tränade det grekiska fotbollslandslaget skulle laget aldrig ha tagit sig till Lissabon.
Grekerna vann, och vi i EU vill också vinna.
Vi vågar möta konkurrensen.
Vi möter konkurrensen mellan ett ekonomiskt område och ett annat, helt enkelt på grund av att vi inte har något alternativ.
I denna konkurrens har vi fortfarande en chans, och den måste vi utnyttja här och nu.
Att kommissionen i sitt strategidokument inte bara erkände utan också ville att konkurrensen skulle vara vägledande för unionens politik ger EU en chans som vi varmt välkomnar och som vi gratulerar de ansvariga kommissionsledamöterna till, främst José Manuel Barroso, men också kommissionsledamot Verheugen och de andra kommissionsledamöterna.
När allt kommer omkring är det uppenbart att vi måste fokusera på att bli mer konkurrenskraftiga.
Vi bör åtminstone begripa vad konkurrenskraften innebär: den är ett oumbärligt villkor för ökad tillväxt och således också för skapandet av nya arbetstillfällen.
Att vi gör detta är en fråga om förpliktelser – inte enbart politiska, utan också moraliska.
Massarbetslöshet och arbetslöshet under lång tid är något grundläggande ont i EU, i mitt eget hemland och i många andra medlemsstater.
Arbetslöshet orsakar fattigdom, och fattigdomen är en grogrund för sociala problem, hälsoproblem och miljörelaterade problem.
Det bästa medlet mot fattigdom är anständigt betalt arbete; det bringar välfärd och ger människor framtidsutsikter och en känsla av egenvärde.
Endast ett samhälle med dessa kännetecken kan uppnå ambitiösa sociala och miljörelaterade mål.
Att detta hänger samman är något som ni i er grupp, herr Schulz, måste inse.
Massarbetslöshet är inte någon samhällsnytta.
Med fem förlorade år bakom oss är det nu tid att sätta igång och genomföra Lissabonmålen.
Kommissionen vill samarbeta och har sträckt ut en hand, och för vårt folks skull bör vi gripa den.
Jag kan tillägga att jag är glad att vi för den här debatten i Bryssel och inte i Strasbourg.
