# ID: svediakorp-gov452301
# author: Wurtz (GUE/NGL ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-01-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 810
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande!
Det har tagit lång tid för EU att erkänna att Lissabonstrategin har misslyckats med att uppnå de mål som fastställdes år 2000.
Jag hade här i kammaren tillfälle att nämna en kommissionsrapport från januari i fjol där man påpekade att vi, på vägen mot full sysselsättning och under det år som just avslutats, för första gången på tio år går miste om fler arbetstillfällen än de vi skapar.
Om byggandet av en kunskapsbaserad ekonomi noterade man i samma rapport att det i själva verket hade förekommit en ” allmän nedgång ” av offentliga och privata investeringar inom de områden som är nycklar till framtiden, nämligen utbildning och forskning.
I rapporten uppgav man också att fler än var sjätte femtonåring inte hade, och jag citerar, ” de grundläggande färdigheter som krävs för att läsa, skriva och räkna ”.
Det här var en upprörande men talande detalj.
Därför får vi intrycket att den utväg som man alltsedan dess har proklamerat, att i allt snabbare takt fortsätta framåt på den nyliberala vägen, är djupt bristfällig och ytterst riskfylld.
I det här sammanhanget är nyckelordet konkurrenskraft.
Men vilket slags konkurrenskraft är det vi talar om?
Den som är allenarådande inom unionen bygger på att lönerna pressas ned, att arbetsmarknaden blir mindre trygg och att arbetslivet förlängs.
Detta skapar konkurrens mellan de 25 medlemsstaterna på det sociala området och på skatte- och inkomstområdet.
Här ses arbetslagstiftningens demokratiska faktorer som ett hinder.
Denna konkurrenskraft driver ned de offentliga utgifterna och sätter restriktiva gränser för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.
Till och med kraven för hälso- och miljöskydd – som just nämndes – löper risken att revideras ned i konkurrenskraftens namn, så som är fallet i REACH-programmet.
Av samma anledning riskeras även konkurrensbestämmelsernas princip om kulturella undantag.
Detta är utan tvivel vad José Manuel Barroso menade när han nämnde det ” vänliga företagarklimatet ” i den rapport han gav oss.Jag är övertygad om att detta nyliberala tänkesätt, denna kultur av att bjuda lägst, strider mot de fastställda Lissabonmålen.
Målen blir allt svårare att uppnå, först och främst på grund av att budget- och löneåtstramningarna bidrar till stagnerad konsumtion – denna centrala tillväxtmotor – och hämmar sysselsättningen.
För det andra leder den restriktiva politiken oundvikligen till ökade utgifter för män och kvinnor, till en början för utbildning – ett behov som blir allt viktigare.
För det tredje medför denna marknadsfixering och ohämmade monetarisering av ekonomin och konkurrensen att människors motivation, kreativitet och framtidsoptimism omintetgörs, vilket är en viktig, för att inte säga oumbärlig, resurs för att ekonomin och samhället skall fungera friktionsfritt.
Herr Barroso!
Ni uppgav själv i ert meddelande att det kvarstår att övertyga en väsentlig del av EU: s allmänna opinion om att EU är på rätt spår.
Detta anser jag vara en underdrift.
Vad kan göras åt detta?
En av de omedelbara åtgärderna att vidta är enligt vår åsikt att undanta utgifterna för forskning, utbildning och hälsovård, viss infrastruktur samt sysselsättningsrelaterade utgifter från uppskattningen av det underskott inom den offentliga sektorn som man ämnar få bukt med.
Vi måste också föreslå en demokratisk översyn av de offentliga bidrag som har beviljats till företag, för att kontrollera bidragens effektivitet ur sysselsättningssynpunkt, och om detta system visar sig vara ineffektivt bör pengarna betalas tillbaka.
Liksom parlamentet särskilt har begärt anser även vi att avregleringens följder bör utvärderas, till exempel för järnvägsbolagen, innan vi går vidare till nästa etapp, och naturligt nog upprepar vi vårt krav på att Bolkesteindirektivet skall dras tillbaka.
Jag ser, herr talman, att nämnda direktiv inte längre omnämns i kommissionens text, såvida jag inte misstar mig.
Jag vill tro att detta innebär att ni har accepterat att det dras tillbaka, men med hänsyn till vad som står på spel skulle vi ändå vilja att kommissionens ordförande bekräftar denna ändring.
Kort sagt, strukturella förändringar bör enligt vår mening leda till en delad kontroll av marknaderna och följaktligen till att det politiska alternativet ges företräde, som till exempel valet att prioritera anställningstrygghet eller utbildning för den som förbereder sig för ett arbete.
För att göra detta behöver vi också resurser, vilket väcker frågan om Europeiska centralbankens befogenheter och status.
Herr talman!
Herr Barroso har just belyst behovet av att vara lyhörd för medborgarnas farhågor.
Jag känner på mig att många av de farhågor som jag har nämnt delas av andra långt utanför de kretsar som direkt omger min grupp.
Det är nog klokt av kommissionen att ta hänsyn till dem.
