# ID: svediakorp-gov452103
# author: Potočnik, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-01-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 917
# sentences: 44
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Vi är alla eniga om att den externa skuldsättningen är ett stort hinder för tillväxten och utvecklingen i en rad utvecklingsländer.
Vi bör erkänna fördelarna med det initiativ för skuldlättnad som för närvarande tillämpas, dvs. initiativet för de kraftigt skuldtyngda fattiga länderna, även kallat HIPC-initiativet, som inleddes 1996.
Detta är det mest omfattande initiativ för skuldlättnad som någonsin har tagits.
Det kommer att minska skuldbördan för de kraftigt skuldtyngda fattiga länderna med ungefär två tredjedelar och är ett bevis för viljan att minska fattigdomen.
Kommissionen och medlemsstaterna har sträckt sig längre än HIPC-kraven.
De flesta medlemsstaterna har åtagit sig att avskriva 100 procent av de bilaterala skulderna.
Kommissionen har gjort detsamma för alla särskilda lån i de minst utvecklade av de länder som är berättigade till skuldlättnad inom ramen för HIPC.
Emellertid erkänns det numera allmänt att skuldlättnaden genom HIPC-initiativet inte kommer att garantera en långsiktigt hållbar skuldnivå.
Det står klart att mer behöver göras för de fattiga länder som omfattas av HIPC-initiativet.
Trycket ökar på att utsträcka skuldlättnaden till övriga utvecklingsländer.
Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) håller på att utveckla en ny ram för en långsiktigt hållbar skuldnivå i låginkomstländerna.
Detta bör bidra till att förhindra en ackumulering av nya skulder.
Kommissionen följer noggrant debatten för att försäkra sig om insyn i beslutsprocessen.
Parisklubben, som består av de kreditgivande länderna, har utvecklat den s.k.
Evianstrategin för länder som inte omfattas av HIPC.
Strategin utgår från en hållbar skuldnivå och ger Parisklubben möjlighet att anpassa sina åtgärder till den finansiella situationen i det skuldsatta landet och att hantera kriser på ett mer metodiskt, snabbare och mer förutsebart sätt.
Dessa nya regler har till exempel tillämpats i fallet Irak.
Kommissionen är inte principiellt emot skuldlättnader till förmån för medelinkomstländerna.
Kommissionen stöder Parisklubbens Evianstrategi, som i stället för att definiera standardvillkoren tar hänsyn till varje enskilt lands finansiella situation, vilket man har gjort i fallet Irak.
Irak står inte i skuld till kommissionen, men som ett tecken på sin solidaritet med det irakiska folket utlovade gemenskapen vid Madridkonferensen ett bidrag på 200 miljoner euro till fonden för Iraks återuppbyggnad.
Emellertid vill kommissionen inte att det bistånd som ges till Irak i form av skuldlättnad eller på annat sätt skall ges på bekostnad av de fattigaste länderna.
På senare tid har både Förenade kungariket och Förenta staterna föreslagit att de multilaterala skulderna för låginkomstländerna skall avskrivas till 100 procent, men man har föreslagit olika metoder för finansieringen av detta.
Förslaget om en fullständig avskrivning kan förefalla lockande men medför risker för biståndsfördelningen.
Av kommissionens undersökning av finansieringen framgår att HIPC-initiativet redan har snedvridit fördelningen av stöd, eftersom nivån på skuldlättnaden inte har något samband med fattigdomsindikatorerna.
En annan mycket viktig sak är att den inte heller speglar resultaten av fattigdomsbekämpningen.
De länder som har störst nytta av initiativet är inte alls de som uppvisat bäst resultat eller tillhör de fattigaste i gruppen.
Några exempel får belysa vad jag menar.
Det land som vinner mest per capita på skuldlättnaden inom ramen för HIPC är Guyana, som får 769 US-dollar per capita.
Guyana ligger på 92: a plats i indexet över mänsklig utveckling.
Niger däremot, som återfinns på 174: e plats i indexet, får endast 48 US-dollar per capita i skuldlättnad.
En fullständig avskrivning av skulderna för alla afrikanska länder skulle leda till avsevärda orättvisor genom en snedvridning av biståndet till dem i förhållande till deras relativa fattigdomsnivåer.
Eritrea, som är ett av de fattigaste länderna i Afrika, skulle få endast 56 US-dollar per capita, medan Seychellerna, som är ett av kontinentens rikaste länder, skulle få 2 572 US-dollar per capita, vilket är en enorm skillnad.
Ytterligare skuldlättnader kan leda till ytterligare snedvridningar i biståndsfördelningen.
I en värld med begränsade resurser bör skuldlättnader för medelinkomstländerna inte leda till minskat bistånd för de mest behövande.
Skuldlättnad är alltså en dålig mekanism för biståndsfördelning men kan vara ett bra sätt att leverera bistånd, eftersom det är en snabb metod för utbetalning som medför begränsade transaktionskostnader och garanterar ett förutsebart flöde av medel direkt till budgeten.
Skuldlättnad kan också användas för att skydda utsatta låginkomstländer från effekterna av externa kriser.
I sådana fall kan någon form av tillfällig skuldlättnad bidra till att lindra de externa krisernas negativa effekter på de mottagande ländernas strategier för fattigdomsminskning.
Detta är också fallet med det betalningsanstånd som ordförandeskapet som vi hörde har diskuterat i Paris i dag med avseende på de länder som har drabbats av flodvågen.
Sammanfattningsvis är skuldlättnad inte en patentlösning som skapar nya resurser av sig själv, och inte heller omvandlas skuldlättnad automatiskt till tjänster för fattiga människor eller ekonomisk tillväxt.
Emellertid kan det vara ett effektivt sätt att leverera stödet och ett bra sätt att tillhandahålla snabbt bistånd efter kriser.
Om vi skall kunna bekämpa fattigdomen och uppnå millennieutvecklingsmålen är den verkliga utmaningen att garantera en tillräcklig nivå på biståndsfinansieringen.
Vi måste enas om nya och tillräckligt ambitiösa mål för det offentliga utvecklingsbiståndet senast 2009 om vi skall ha verkliga utsikter att uppnå millennieutvecklingsmålen.
Skuldlättnad kan vara ett användbart verktyg i detta arbete men kan under inga omständigheter utgöra det enda svaret.
