# ID: svediakorp-gov452089
# author: Hamon (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-01-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 451
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
För att bygga upp ett verkligt partnerskap krävs minst två parter.
Kan vi därmed vänta oss en annan politik från George Bush under hans andra mandatperiod än den unilaterala politik han bedrev under sin första?
Sättet att hantera krisen efter flodvågen i Sydostasien tyder inte på det.
Bushadministrationens första åtgärd var att föreslå att en koalition av givarländer skulle inrättas, givetvis kring Förenta staterna, i stället för att underordna insatserna FN: s befogenhet.
Den europeiska tolkningen av detta initiativ är att det är ett utslag av att ingenting har förändrats sedan den förra mandatperioden.
EU måste tala till Förenta staterna som till en kär vän: ” Du skärmar av dig, din politik leder till att du isoleras. ”
Inga koalitioner i världen kommer att kunna göra någonting åt det.
Man kommer inte att kunna skyla över den djupa förtroendekrisen hos den allmänna opinionen i Förenta staterna.
En fransk essäist sammanfattade denna allmänna stämning så här: Förenta staterna håller på att utvecklas till ett problem för världen.
Vi var mer vana vid att se dem som en lösning.
Låt amerikanerna försvara sina intressen, låt dem med kraft försvara sin säkerhet – ingen kommer att anklaga dem för det.
Vad som däremot väcker tvivel är de messianska och ideologiska skäl som USA: s administration anför för sitt ingripande i Irak.
Dessa tvivel uppstår när kränkningar av de mänskliga rättigheterna omfattar samtliga krigförande parter i Irak, och tvivlen omvandlas till djup oro när hela befolkningar grips av hat mot västvärlden till följd av ett bristfälligt genomtänkt militärt ingripande där man uppenbarligen hade underskattat det irakiska folkets motstånd mot den övergång till demokrati som Pentagon planerat.
Amerikanerna har dock inte alltid förespråkat en sådan strategi.
Tidigare valde de att inrikta sin utrikespolitik på att främja samförstånd och ett slags allmänintresse.
De föredrog enighet framför tvång och agerade inom ramen för ett multilateralt sammanhang.
Därigenom gjorde Förenta staterna sin plikt som världens främsta supermakt och kunde stärka sitt inflytande.
Det amerikanska ingripandet i Irak satte punkt för detta, men det är inte för sent att ändra sig, förutsatt att amerikanerna själva tar initiativet till det.
Först och främst måste Förenta staterna normalisera sitt förhållande till FN.
FN är det enda organ som är behörigt att besluta om ett internationellt militärt ingripande, och vi måste uppmana Förenta staterna att göra gemensam sak med EU och uttala sitt stöd dels för multilateralism och respekt för internationell lagstiftning, dels för en reform av FN, framför allt av säkerhetsrådet och dess sammansättning.
