# ID: svediakorp-gov451919
# author: Juncker, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2005-01-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,894
# sentences: 194
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionsordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar!
Jag måste säga att det alltid är ett nöje att komma till Strasbourg, den europeiska staden förkroppsligad, en stad som symboliserar försoningen mellan Frankrike och Tyskland, en mötesplats för så många europeiska ambitioner och en skärningspunkt för så många europeiska drömmar.
Förutom att det är en glädje för mig att vara här har jag i dag äran att lägga fram det luxemburgska EU-ordförandeskapets prioriteringar för parlamentet – de europeiska folkens valda företrädare.
Det luxemburgska ordförandeskapet följer efter våra nederländska vänners ordförandeskap.
Jag vill verkligen gratulera dem till deras hårda arbete, deras envishet och obestridliga framgångar.
EU gjorde viktiga framsteg under det nederländska ordförandeskapet.
När det blir dags hoppas jag kunna säga samma sak om det elfte luxemburgska ordförandeskapet, som inleddes för några dagar sedan.
Erfarenheten av våra tidigare ordförandeskap kan mycket väl visa sig vara värdefull, men ordförandeskapen kommer och går och ser alla olika ut.
När jag var ministerrådets ordförande för första gången, 1985, hade Europeiska gemenskaperna tio medlemmar, när jag var ordförande 1991 satt tolv ministrar runt bordet, när jag tog över ordförandeskapet 1997 var vi 15 och nu finns det 25 medlemsstater.
På 20 år har antalet medlemsstater mer än fördubblats.
Beslutssystemet har givetvis blivit mer invecklat.
Men att se de öst- och centraleuropeiska länderna ta sin plats i EU är en glädje och ett nöje, med tanke på det ödesdigra beslut som ville skilja oss åt för alltid.
Jag har lärt mig två saker av våra olika ordförandeskap och av att iaktta andra länders ordförandeskap.
För det första: EU kan inte göra verkliga framsteg om ordförandelandet sätter sina egna nationella intressen i centrum i stället för att ersätta dem med det gemensamma intresset, som är den bästa definitionen av allas intressen.
EU kan således inte nå verklig samstämmighet, och än mindre harmoni, om vi inte alla respekterar gemenskapsmetodens anda och innehåll och jämvikten mellan de tre institutionerna.
Kommissionen är ingen linjedomare som bara ansvarar för att kontrollera att den inre marknadens regler följs.
Kommissionen bör vara speluppläggare, inspiratör och en drivande kraft för hela laget.
Och rådet är inte en arena för ett spel mellan strikt nationella intressen, hur välgrundade de än må vara, utan snarare en arbetsgrupp för förståelse.
Parlamentets funktion är slutligen inte att stå vid sidan om som åskådare.
Parlamentet är en aktör med privilegierad ställning, eftersom det grundar sin legitimitet på den allmänna rösträtten.
Ni kommer därför att få se mig regelbundet i era kontor, vid era möten och i era korridorer i Bryssel och i Strasbourg.
Detta säger jag för min egen del, för mina ministrar och för alla dem som arbetar i parlamentets tjänst, och därmed i er tjänst.
Tillsammans måste vi övervaka att det nya konstitutionella fördraget ratificeras under de rätta förhållandena.
Det stämmer att utkastet till konstitution inte är perfekt, men det är inte perfektion vi bör sikta på med utkastet.
Vi bör i stället sträva efter det som Europa behöver för att förbli ett föredöme för världen i framtiden.
Låt oss nu göra vad som måste göras för att det skall bli så i framtiden och låt oss ratificera fördraget.
Vi får inte glömma att fördraget är en text som varken är vänster- eller högerorienterad.
Innehållet kommer att bli resultatet av våra övertygelser, vår vilja och vår ambition.
Om vi har en fullkomlig vilja och ambition så kommer det nya fördraget – även om det är ofullkomligt i teorin – sannolikt att nå fullkomlig framgång i praktiken.
Att ratificera fördraget kommer inte att bli en lätt uppgift överallt.
Och det finns en sak som bekymrar mig mycket i det avseendet: vi bör inte använda de eventuella svårigheterna kring parlamentens ratificeringar och folkomröstningarna som förevändning för att sakta ned på handlingstakten eller för att undvika att fatta beslut.
Låt oss inte skjuta upp de svåraste besluten till dagen efter den första folkomröstningen, sedan till dagen efter den andra folkomröstningen, sedan till dagen efter den tredje folkomröstningen osv.
När vi ber om ett godkännande från Europas folk och parlament, låt oss då visa dem att EU fungerar, att EU är på frammarsch, att EU är beslutsamt och att EU har förmåga att ta sitt ansvar.
Om EU agerar beslutsamt kan tvivlarna övertygas, men om EU är passivt kan de som varit övertygade börja tvivla.
Herr talman!
När ett nytt ordförandeskap tar itu med sitt uppdrag brukar atmosfären präglas av högtidlighet, men i år har detta överskuggats av den förfärliga tragedin med jordbävningen på havsbottnen i Sydostasien.
De djupt uppskakande bilderna av döda, skadade och förödelse kastar en svart skugga över slutet av 2004 och början av 2005.
Denna tragedi kommer att dröja sig kvar länge i minnet, och utöver den omedelbara katastrofhjälpen hoppas jag att vår solidaritet med Asiens drabbade folk och ödelagda regioner kommer att bli varaktig.
Jag vill också att vi ser till att inte vända ryggen till fattigdom, underutveckling, hunger och död bland oskyldiga människor på andra platser på grund av den bedrövelse vi ser i Asien i dag.
Våra hjärtan bör vara där TV-kamerorna inte längre är kvar eller där de aldrig har varit.
Herr talman!
EU: s säkerhetsstrategi manar oss att främja freden, demokratin och stabiliteten i kampen mot de grundläggande orsakerna till osäkerheten i världen.
Det är absolut avgörande att vi på ett samstämmigt och samordnat sätt utnyttjar alla EU-instrument på västra Balkan, i Mellanöstern, i våra förbindelser med Ryssland och Ukraina och i våra transatlantiska förbindelser.
Framtiden för Balkan, en region som fortfarande är traumatiserad av sitt nära förflutna, måste finnas med inom EU: s synfält.
När anslutningsförhandlingarna inleds med Kroatien i mars 2005 – under förutsättning att Kroatien intygar att det kommer att samarbeta fullt ut med krigsförbrytartribunalen för f.d.
Jugoslavien – kommer alla Balkanländer att få se att deras ansträngningar för demokrati belönas och kan ge större resultat.
För de andra länderna i regionen kommer EU: s allmänna handlingsram att fortsätta att följa Thessalonikiagendans riktlinjer, där EU redogör för sin syn på Balkanländerna.
Ordförandeskapet kommer att föra samtal med Albanien om ett stabiliserings- och associeringsavtal.
Ytterligare en viktig hörnsten i regionen kommer att vara översynen vid halvårsskiftet 2005 av standardiseringspolitikens genomförande i Kosovo.
Vi kommer att noggrant följa hur situationen utvecklas i Kosovo.
Enligt min mening har Kosovo oavsett ställning sin framtid i EU.
Ryska federationen är en strategisk partner till EU och fortfarande en viktig faktor för den europeiska säkerheten och stabiliteten.
Det skall medges att våra förbindelser i nuläget inte är tillfredsställande.
Jag skall göra allt jag kan för att komma till rätta med detta, men samtidigt hålla fast vid våra viktigaste krav.
Jag räknar med ert stöd i denna strävan.
Vid toppmötet mellan EU och Ryssland i Moskva den 10 maj kommer ordförandeskapet att sträva efter en balanserad helhet när det gäller de fyra gemensamma områden som fastställdes vid toppmötet i Sankt Petersburg, vilka grundas på gemensamma värderingar och delade intressen.
EU kommer att knyta nära band till Ukrainas nye president, inte minst inom exempelvis den europeiska grannskapspolitiken.
Vi har mycket stort intresse av att ha ett stabilt och välmående Ukraina som granne, ett Ukraina som är fast rotat i demokrati, ett Ukraina som har valt vägen mot modernisering.
Ordförandeskapet kommer att förbereda sig noggrant för toppmötet mellan EU och Ukraina, vilket kommer att äga rum under det brittiska ordförandeskapet.
Jag kommer nu in på de transatlantiska förbindelserna.
Om världen skall bli en stabil plats krävs det ett fungerande transatlantiskt partnerskap.
För närvarande är de transatlantiska förbindelserna inte dåliga, men de är inte heller särskilt bra.
Att låta saker och ting vara är emellertid inte ett alternativ som kan tillfredsställa förväntningarna på bägge sidorna av Atlanten.
Vi måste därför förbättra kvaliteten på våra förbindelser, vilket ligger i båda parternas intresse.
Detta kommer vi att göra vid två toppmöten med president Bush, det första på den amerikanske presidentens begäran i februari, och det andra i juni.
Vi kommer inte att fokusera på de åsiktsskillnader som funnits mellan några av oss och Förenta staterna på senare tid, utan försöka framhålla en rad praktiska frågor som vi också måste lösa praktiskt.
De transatlantiska förbindelserna skulle inte vara fullständiga utan Kanada, och det gläder mig att det kommer att hållas ett toppmöte med Kanada under mitt ordförandeskap, då vi skall föra en vänskaplig diskussion om frågor som är viktiga för oss båda.
Detsamma gäller våra japanska vänner på andra sidan jordklotet.
Herr talman!
Jag skulle nu vilja säga ett par ord om Mellanöstern.
Valet av president Abbas till den palestinska myndighetens ledare den 9 januari och utsikterna till ett israeliskt tillbakadragande från Gazaremsan öppnar för möjligheten att återuppta fredsprocessen och påskynda genomförandet av färdplanen.
Vi måste ta tag i den möjligheten nu.
I det sammanhanget vill jag ge mitt stöd till Mellanösternkonferensen, som skall hållas i London i mars 2005.
Jag är säker på att detta kommer att vara ett viktigt steg för att stärka fredsprocessen.
Under det luxemburgska ordförandeskapet kommer EU: s utvidgningsprocess att vägledas av de beslut som Europeiska rådet fattade i december förra året.
Vi kommer att inleda anslutningsförhandlingar med Turkiet i mars.
När det gäller Bulgarien och Rumänien hoppas jag att parlamentet samtycker till anslutningen av dessa två länder i april, vilket skulle ge oss möjlighet att underteckna anslutningsfördragen, också det i april.
Herr talman!
Vi kan inte föra EU närmare medborgarna om vi förblir oförmögna att tillmötesgå deras berättigade förväntningar på inre säkerhet.
Genom det nya konstitutionella fördraget banas vägen för att definitivt avskaffa undantaget för området rättsliga och inrikes frågor, med andra ord för att helt införliva detta område med EU-projektet genom att strikt tillämpa gemenskapsmetoden.
Under vårt ordförandeskap kommer åtgärderna inom området rättsliga och inrikes frågor att följa detta synsätt, och vårt arbete kommer att utgå från det utmärkta Haagprogrammet, som antogs av rådet i november förra året.
För att se till att området med frihet, säkerhet och rättvisa blir verklighet måste vi tänka europeiskt innan vi tänker nationellt.
Vi måste se till att det utvecklas ett europeiskt säkerhetstänkande.
Detta är ett särskilt viktigt krav i kampen mot den grova och organiserade brottsligheten.
Att främja området med frihet, säkerhet och rättvisa är i våra ögon en avgörande, ja till och med existentiell uppgift.
Först måste vi emellertid se till att medlemsstaternas operativa samarbete fungerar på bästa möjliga sätt.
Vi måste till exempel se till att information kan utbytas snabbt och smidigt mellan medlemsstaternas polisstyrkor och domstolar.
Principen om tillgänglighet kommer att bli ett viktigt steg framåt i polissamarbetet, och ordförandeskapet kommer att ta sig an den uppgiften så snart som möjligt.
Vi vill också stärka det europeiska rättsområdet, som grundas på både ömsesidigt erkännande och tillnärmning av lagar.
Vi skall särskilt se till att förhandlingarna förs framåt i riktning mot ett europeiskt bevisupptagningsbeslut och det eventuella upprättandet av ett europeiskt brottsregister.
Detta kommer att stärka den europeiska säkerheten utan att skada de allmänna friheterna, vilket inte heller får ske, eftersom dessa friheter är en del av den europeiska samexistensen.
Kampen mot terrorism måste ständigt prioriteras.
I detta avseende välkomnar jag det spanska initiativet att anordna ett möte mellan stats- och regeringscheferna i Madrid i mars.
För egen del kommer ordförandeskapet att lägga tyngdpunkten på kampen mot finansieringen av terrorismen.
När det gäller asyl och invandring kommer ordförandeskapet att fokusera på tre delar: stärkta partnerskap med ursprungs- och transitländer, utformning av en harmoniserad strategi för en återvändande- och återtagandepolitik samt den europeiska byrån för förvaltning av det operativa samarbetet vid de yttre gränserna, som kommer att inleda sin verksamhet den 1 maj.
Herr talman, mina damer och herrar!
Vi talar ofta och med rätta om medborgarnas Europa.
Vi får inte göra oss några illusioner.
Om vi inte lyckas göra EU till ett område med arbete och välstånd för alla kommer medborgarna att fjärma sig från Europa, från unionen och från det grundläggande politiska projektet.
För att avvärja den risken och återge Europa sin ekonomiska och sociala ställning lanserade vi Lissabonstrategin för nästan fem år sedan.
Vi ville – och vill fortfarande – göra EU till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen, en högre grad av social sammanhållning samt hänsyn till miljön och naturen.
Efter fem år av begränsade framgångar är det dags för den halvtidsöversyn som vi kommer att göra inför Europeiska rådets vårmöte.
Den första uppgiften är att klargöra syftet med den strategi som vi skall följa.
Lissabonstrategin – ett begrepp som förmodligen inte säger de allra flesta någonting – är i själva verket en strategi för konkurrenskraft, tillväxt, social sammanhållning och miljöskydd.
Strategin bör baseras på gedigna grunder för varaktigt välstånd för européerna.
Nu måste vi agera för att i framtiden kunna garantera att alla omfattas av den europeiska sociala modellen, som inte får göras till en myt utan måste förbli – eller snarare återgå till att vara – en konkret verklighet för alla.
Om vi vill hålla den europeiska sociala modellen intakt måste den reformeras så att den kan ge oss lösningar på tillväxtkrisen, undersysselsättningen, den försvagade samhällsstrukturen, förlusten av konkurrenskraft och produktivitet, fallande födelsetal och en åldrande befolkning.
Européerna gillar självklart inte reformer.
De blir rädda och förstår inte skälen till dem.
Vi måste förklara för dem att våra förslag till reformer skall garantera den europeiska sociala modellens överlevnad och livskraft.
Vi måste övertyga dem om att det skulle vara dyrare att skjuta upp reformerna.
Vi måste bevisa för dem att vi gör rätt i att agera och att det vore fel att inte göra något.
Kontentan är att vi behöver förse Europa med nya krafter.
Nästa steg i samband med att vi gör halvtidsöversynen är att hålla samman strategins tre pelare – den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga.
Jag är väl medveten om att Europa har problem med konkurrenskraften, vilket till stor del förklarar de mediokra resultaten i fråga om tillväxt och sysselsättning.
Självklart måste konkurrenskraften öka, men detta är inte ett mål i sig eller någon neutral och självtillräcklig fördel.
Nej, den konkurrenskraft vi måste eftersträva bör ge oss en starkare och mer hållbar tillväxt och syfta till ökad social sammanhållning och en mer harmonisk och balanserad miljö.
Så låt oss inte inleda en dum och poänglös debatt om huruvida vi bör ha ökad konkurrenskraft och därmed en lägre grad av social sammanhållning, eller en sammanhållning som är mer social och mindre miljövänlig.
Om Europa skall bli starkt behövs det tre saker som hänger samman med varandra: ökad konkurrenskraft, ökad social sammanhållning och en natur i bättre balans.
Jag säger ja till konkurrenskraft, men jag säger nej till att ge avkall på våra ambitioner för miljön och det sociala.
Jag säger exempelvis ja till att öppna tjänstemarknaderna men nej till social dumpning, något som vissa skulle vilja underlätta.
Herr talman!
Slutsatsen är att vi måste finna rätt sätt att se till att strategin blir en framgång.
Efter att ha pendlat mellan framgång och misslyckande i fem år handlar det inte så mycket om att veta vad vi skall göra – för det vet vi ju faktiskt – som om hur vi skall ta itu med det.
Det är mycket viktigt att vi förverkligar det europeiska utbildningsområdet, trappar upp ansträngningarna inom forskningen, förbättrar våra utbildningssystem och främjar livslångt lärande.
Detta måste vi göra, men hur?
Vi har alldeles för många processer i EU.
Vi har de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, riktlinjerna för sysselsättningen, strategin för hållbar utveckling, strategin för den inre marknaden, stadgan för små och medelstora företag, Kölnprocessen, Cardiffprocessen och mycket mer.
Alltför ofta kör dessa processer fast i en byråkrati som inte leder någonvart.
EU är snarare en forskningsenhet – och dessutom en enhet för outnyttjad forskning – än en fabrik för praktiska idéer som tillämpas i praktiken.
Vi måste förändra detta genom att rationalisera vår strategi.
Vår strategi är väsentligen europeisk, men tillämpningen måste i första hand vara nationell.
Vi skulle vilja att strategin behöll en europeisk grund.
En omfattande översyn bör göras vartannat år, eller ännu hellre vart tredje år.
Vi kan inte byta strategi en gång i halvåret, från toppmöte till toppmöte, allt beroende på ordförandeskapens infall och inspiration för stunden.
Strategin måste vara långsiktig.
Vi skulle vilja att genomförandet på nationell nivå påskyndas och trappas upp.
Vi föreslår att medlemsstaterna inrättar handlingsprogram på nationell nivå.
Dessa program bör utformas tillsammans med arbetsmarknadens parter och läggas fram för de nationella parlamenten, som tillsammans med EU: s organ skulle övervaka tillämpningen av handlingsprogrammen.
De nationella programmen skulle ta hänsyn till nationella och regionala särdrag, göra det möjligt att bedöma takten och intensiteten för varje enskild nationell reform och underlätta en uppskattning av de resultat som nåtts i ett givet skede.
Så långt strategin och hur den skall genomföras.
Parlamentet och rådet kommer att föra en gemensam diskussion om den frågan igen, och våra båda institutioner kommer att diskutera den med kommissionen, som snart lägger fram sin sammanfattande rapport för oss.
Herr talman, mina damer och herrar!
Att Lissabonstrategin delvis läggs om uppmanar oss också att fundera över tillväxt- och stabilitetspakten.
Ursäkta mig – stabilitets- och tillväxtpakten!
Jag hade faktiskt hellre velat ha det tvärtom.
Men eftersom EU leddes av våra gamla vänner 1996 – men inte de ni tror! – valde man den andra formuleringen.
Vi inledde översynen av pakten under det nederländska ordförandeskapet och vi skulle vilja avsluta den under Luxemburgs ordförandeskap.
Vi kommer att reformera pakten, eller snarare justera tillämpningsåtgärderna.
Låt mig först förklara detta genom att ange vad vi inte kommer att göra.
Ekonomiska och monetära unionen behöver stabilitet.
Vi har därför inga planer på att driva bort stabiliteten, vare sig i ord eller handling.
Stabilitet är grundläggande för pakten, som ligger till grund för euron.
Vi har utlovat en stabil valuta.
Den kommer att förbli stabil och förbli stark.
Låt mig därför med en gång säga att ordförandeskapet inte kommer att föreslå att vissa av paktens budgetutgiftskategorier bör neutraliseras eller skyddas.
Det grundläggande kriteriet – 3 procent för underskottet, 60 procent för skulden – kommer därmed att fortsätta att gälla.
För mig är det emellertid uppenbart att det krävs förändringar, inte minst för att pakten skall kunna ta större hänsyn till konjunkturcykler.
Under tider av stark ekonomisk tillväxt måste det vara ett krav att medlemsstaterna i euroområdet prioriterar att använda budgetöverskottet för att minska skulden och underskottet.
Vi kommer att stärka paktens förebyggande inslag genom att tillföra en stor dos extra stabilitet.
Under tider av svag tillväxt bör medlemsstaterna i euroområdet däremot ges större handlingsutrymme för att vidta åtgärder som påverkar budgeten.
Ju större ansträngningar som görs för att minska underskottet och skulden i tider av ekonomisk expansion, desto större blir detta handlingsutrymme.
Om en medlemsstat drar på sig ett alltför stort underskott under en period av svag tillväxt kommer situationen och konsekvenserna – inte minst i fråga om när situationen skall vara åtgärdad – att analyseras utifrån objektiva bedömningsregler.
Vi måste till varje pris undvika godtyckliga politiska omdömen som kan leda till att bedömningarna blir olika beroende på landets storlek.
Ur den synvinkeln är Luxemburg alltid förloraren.
Herr Cohn-Bendit!
När det blir dags skall vi föra en ordentlig debatt i utskottet, utan alltför många vittnen, om hur man skulle kunna jämföra Frankrike, Tyskland och Luxemburg på skatteområdet.
Den debatten kommer att bli intressant och upplysande för alla dem som ser något ytligt på Luxemburg, om jag får säga så.
Låt mig inbjuda er till en lugn debatt om pakten.
Jag är på min vakt mot extrema lösningar.
Jag säger nej till dem som vill ersätta stabilitet med en skamlig och otyglad flexibilitet, och jag säger nej till dem som försöker gjuta fast den nuvarande pakten i dogmatisk cement.
Vi behöver mer stabilitet och ökad flexibilitet för att kunna ta hänsyn till konjunkturen.
Herr talman!
Ni skulle säkert bli förvånad om jag inte nämnde vår kommande debatt om budgetplanen.
Här inför er vill jag inte närmare gå in på alla delar i denna sannerligen svåra fråga, eftersom ni har ett bättre grepp om dem än jag.
Jag vill bara säga att det luxemburgska ordförandeskapet kommer att göra allt det kan för att nå en överenskommelse om budgetplanen före juni månads utgång.
Men jag gör mig inga illusioner.
I nuläget håller medlemsstaterna fast vid sina ståndpunkter och det kommer att bli svårt att rucka på dem i tid, det vill säga nu!
Om vi inte enas om en gemensam ståndpunkt under Luxemburgs ordförandeskap kommer det den 1 januari 2007 att vara politiskt, lagstiftningsmässigt och tekniskt omöjligt att anta den utmaning som det utvidgade EU innebär.
Ingen institution eller medlemsstat har därför något intresse av att dra ut på tiden.
Om ingen överenskommelse nås i juni är detta inte ordförandeskapets misslyckande, vilket endast har ett mycket begränsat intresse för mig, utan det är EU: s misslyckande.
Låt oss fatta beslut.
Låt oss fatta beslut snabbt.
Låt oss fatta beslut nu.
Vi måste bespara EU en lång och utdragen debatt som varar i ett och ett halvt år eller mer.
Detta skulle orsaka ännu fler tvister och förvärra konflikterna mellan medlemsstaterna och institutionerna.
Herr talman!
Jag litar på att parlamentet driver på beslutsprocessen när det gäller budgetplanen.
Vi kommer att arbeta tillsammans med er, eftersom ert samtycke är nödvändigt.
Ni kommer inte att ställas inför fullbordat faktum, det kan jag garantera.
Herr talman!
Detta är huvudspåret i vårt program.
Ordförandeskapen kommer och går, men EU består, som tur är.
Vi vill tjäna Europa beslutsamt och hängivet, dvs. med den beslutsamhet och den hängivenhet som långa avstånd och stora ambitioner kräver.
