# ID: svediakorp-gov451671
# author: Mann, Thomas (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-12-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 398
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Det gläder mig att få tala direkt efter John Bowis som på ett imponerande sätt talade om var vi står 20 år efter den 3 december 1984 då 35 ton gas med mycket giftiga ämnen förorsakade att 7 000 personer dog efter att deras hjärtan och lungor gett efter.
Hittills har ungefär 25 000 människor fallit offer för den största kemiolyckan som någonsin inträffat och cirka 500 000 är fortfarande skadade till följd av den.
Vad har då gjorts för offren?
Undersökningar har visat att för 15 år sedan kom Union Carbide och den indiska regeringen överens om att betala ut ersättning till ett belopp av 470 miljoner US-dollar.
Hittills har de 100 000 officiellt registrerade offren mottagit 300 dollar var.
Man har byggt 2 500 hus för änkor, sju sjukhus och flera andra inrättningar, men vad har hänt med resten av pengarna, cirka 400 miljoner dollar?
Jag måste påpeka för Neena Gill att vi faktiskt måste ta reda på vem som bär skulden för detta.
Marken är fortfarande förorenad.
Grundvattnet är starkt förorenat med kvicksilver, och det kommer inte att försvinna.
Giftiga restprodukter lagras utomhus.
Det är verkligen inte konstigt att vi då hamnar i den situation som John Bowis beskriver, med kroniska sjukdomar, hjärnskador och barn som föds med missbildningar.
Om offrens medicinska villkor skall kunna förbättras rejält, måste Indiens premiärminister, Manmohan Singh, ingripa.
Dessutom måste den indiska regeringen rätta sig efter Högsta domstolens utslag och slutligen frigöra medel så att full ersättning kan betalas ut.
Många kemiska industrier bedriver fortfarande produktionsverksamhet i Indien och andra delar av världen där normerna för arbetskraft och miljö ligger under de som gäller i EU och Förenta staterna.
Som föredragande för Reach-programmet i utskottet för sysselsättning och sociala frågor kan jag inte göra annat än att på nytt upprepa de krav som ställs i arbetsdokumentet: om förhållanden skall kunna jämföras behöver vi regler framtagna av Europeiska unionen och, på samma sätt, regler fastställda som standarder av Världshandelsorganisationen (WTO).
De som strävar efter ökade vinster och därför undantagslöst tillåter lägsta möjliga miljökrav accepterar det faktum att det som hände i Bhopal kan hända igen, och det är något som ingen av oss har råd med.
