# ID: svediakorp-gov451668
# author: Meijer (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-12-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 433
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Sedan kolonialtiden har utvecklingsländerna försett de rika länderna med billiga produkter från jordbruk, gruvarbete och småskalig hantverksverksamhet.
De förlitar sig på de rika, nordliga länderna när det gäller import av dyra produkter som baseras på ny industriteknik.
Detta gör att dessa länder blir oerhört beroende av import och export, vilket leder till en handelsbalans som är mycket ogynnsam för dem.
Precis som på den tiden då länder i Europa utövade administrativ makt genom militärt våld, leder denna fördelning fortfarande till bestående fattigdom och underutveckling i utvecklingsländerna.
Man kan lätt förstå varför regeringarna i dessa länder ansåg att alla nya industrier var fördelaktiga för dem, särskilt storskaliga metallindustrier och kemiska industrier.
Anledningen till att länderna inte hade lockats av denna typ av industrier tidigare var inte bara för man saknade utbildad arbetskraft, utan framför allt för att kunderna fanns i rikare delar av världen och transporterna av de färdiga produkterna var kostsamma.
Den industri som fick fotfäste var statsägd och försörjde enbart den lokala marknaden och turisterna.
Behovet av tyngre industri i dessa länder var och är missbrukat av industrier i de rika nordliga länderna, för även om dessa industrier vill expandera är marknaden i de sydliga länderna fortfarande inte tillräckligt viktig samtidigt som köpkraften är låg.
Investeringar i sydliga länder är dock lockande för dem om lönerna är låga och särskilt om miljö- och säkerhetskraven i dessa länder inte är lika stränga eller är mycket dåligt övervakade.
Detta gör att katastrofer kan inträffa som leder till att många människor drabbas av obotliga sjukdomar eller mister livet.
Farorna hotar inte bara arbetstagarna vid dessa företag utan även de människor som bor i omgivningen.
Företagen är inte villiga att bära kostnaderna när katastrofer inträffar.
Gasexplosionen i Bhopal för tjugo år sedan och det sätt som fallet behandlades på är ett bra exempel på detta.
Varken Union Carbide, Dow Chemical eller den indiska regeringen vill betala ut tillräcklig ersättning för de över 20 000 människor som dog, och inte heller till de över 100 000 människor som har fått bestående men, eller till saneringen av den förorenade marken och det förorenade grundvattnet.
Man måste komma fram till en lösning, och katastrofer av detta slag får aldrig hända igen.
Låt oss i Europa ta vårt ansvar, låt oss delta i utbetalningen om så behövs och, det viktigaste av allt, låt oss utarbeta riktlinjer som garanterar att dessa misstag inte upprepas av europeiska företag.
