# ID: svediakorp-gov451540
# author: Musumeci (UEN ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-12-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 567
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar!
Jag skall gå rakt på sak och säga att jag är för en förlängning av gemenskapens åtgärdsprogram för räddningstjänsten med två år.
Som jag ser det handlar det inte så mycket om ett fritt val som om en tvingande lösning utan alternativ.
Det nuvarande programmet närmar sig nu sitt slut utan att vi har fått någon bestående, konkret lösning på problemet.
Redan detta visar hur åsidosatt frågan om räddningstjänsten är i Europa.
Jag anser mig besitta en viss blygsam erfarenhet på området eftersom jag är ordförande för kommittén för civilt skydd i Catania, den italienska provins som är mest utsatt för seismologiska och vulkaniska risker, och eftersom jag var den italienska regeringens samordnare för nödåtgärderna under Etnas fruktansvärda utbrott sommaren 2001.
Under årens lopp har jag kommit fram till slutsatsen att räddningstjänsten inte bara är ett angenämt samtalsämne för ett rundabordssamtal eller en gemytlig sammankomst, utan att det är ett ämne som är oupplösligen förenat med människors säkerhet, och som ni vet är säkerhet i första hand en fysiologisk rättighet och först i andra hand en konstitutionell rättighet.
Jag anser det befogat att säga att EU på ett allvarligt och skandalöst sätt släpar fötterna efter sig på det här området.
Ämnet kom upp på dagordningen för bara fem år sedan i form av ett antal initiativ som såg bra ut på papperet men som i praktiken uppvisar allvarliga brister – vilket föredraganden, vars arbete jag beundrar, själv har påpekat.
Strategin tycks vara splittrad, inte bara när det gäller logistiken utan också på grund av den otillräckliga finansiella täckningen.
Fru kommissionär, vilka resultat har informations- och övervakningscentrumet, solidaritetsfonden och gemenskapsmekanismen lett till när det gäller riskprognoser och förebyggande arbete snarare än akuta insatser och efterarbete?
Vilka kvalitativa resultat har de lett till på EU: s territorium?
Kan man ta reda på vilka följderna har blivit?
Kan vi få en detaljerad rapport?
Kommer människor att kunna förstå att en katastrofs omfattning kanske inte alltid sammanfaller med en stats gränser utan i stället blir ett överstatligt problem, såsom oljeutsläppet från visade?
Hur kan man tillåta att räddningstjänstens kapacitet i Europa fortsätter att vara utspridd på olika ansvarsområden som miljö, hälsa, territorium, jordbruk och inrikes frågor?
En Europeisk byrå för räddningstjänsten behöver inrättas, något som jag bad kommissionen att göra för två år sedan.
Förutom att en sådan operativ struktur utan tvekan kan bidra till att öka engagemanget, särskilt i de medlemsstater som är mindre mottagliga för problemet, så skulle en sådan lösning ha fördelen att skapa en struktur över den nationella nivån för att utveckla och harmonisera förfaranden och metoder för att analysera och dämpa riskerna för naturkatastrofer och katastrofer av teknisk natur.
Den skulle också bidra till bildandet av en riktig insatsstyrka.
Sammanfattningsvis anser jag att vi måste främja det frivilliga arbetet inom räddningstjänsten och stödja det genom strukturerad utbildning, utrustning och medel så att det kan bli till en väsentlig resurs för hantering av nödsituationer, naturkatastrofer och andra katastrofer.
Jag hoppas att kommission skall finna den styrka, den vilja och det mod som krävs för att arbeta tillsammans med parlamentet på det här området.
