# ID: svediakorp-gov451460
# author: Lagendijk (Verts/ALE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-12-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 685
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Låt oss vara klara över att detta inte är en debatt mellan dem som är för Rumäniens anslutning till Europeiska unionen och dem som är emot.
Inte heller min grupp har några principiella invändningar mot Rumäniens medlemskap, inte ens den 1 januari 2007.
Det är snarare en debatt mellan dem som anser att Rumänien bortsett från några smärre detaljer är redo och dem som i likhet med mig själv anser att landet inte är redo och som därför inte vill ge klarsignal just nu.
Jag är uppriktigt sagt förvånad över vissa gruppers ståndpunkt.
Samma parlamentsledamöter som med rätta fäste stor vikt vid de mänskliga rättigheterna under omröstningen och diskussionerna om Turkiet, ett land som står på tröskeln till förhandlingar, är när det gäller Rumänien, ett land som håller på att slutföra dem, beredda att bortse från praktiskt taget allting beträffande samma Köpenhamnskriterier.
Det finns också en del parlamentsledamöter vars omdömesförmåga uppriktigt sagt har fördunklats en smula av att medlemmar av deras egna partier förmodligen är inblandade i tvivelaktiga affärer, eller därför att de hoppas att allt kommer att bli annorlunda över en natt efter valet nyligen i Rumänien.
Att hoppas på förbättringar är nog bra, men vi får inte vara naiva.
Problemen i Rumänien är så enorma att det enligt min mening inte råder någon tvekan om att vi inte kan ge dem grönt ljus.
Jag skall ge er två exempel.
Under de senaste åren har förhållandena för journalister och medier i Rumänien inte förbättrats, utan tvärtom försämrats.
Angreppen mot kritiska journalister har ökat i antal och den kritik som framförts mot dem har ofta varit förknippad med korruptionsfall.
Alla frivilligorganisationer, alla organisationer som vi alltid prisar så högt – Transparency International, Open Society Institute, OECD – har samma budskap: korruptionen är fortfarande förhärskande i Rumänien och bör inte underskattas.
Naturligtvis kommer alla här att säga att korruptionen måste bekämpas.
Men på hur stort allvar kan vi ta ett parti som har majoriteten i det rumänska parlamentet, ett parti som har en medlem, en före detta minister, som för några år sedan tvingades att avgå på grund av korruption men som nu är vice ordförande och kandiderar för senaten?
Enligt min mening kan detta, tillsammans med rapporterna från Amnesty International om fullkomligt vidrig behandling av psykiatripatienter, endast leda till en slutsats, nämligen att Rumänien bör få vänta lite längre.
Jag skulle därför vilja fråga kommissionen om den inte skulle kunna utarbeta en särskild rapport till våren, exempelvis om de aspekter som alla, inklusive föredraganden, oroar sig över, det vill säga pressfrihet, korruption och rättsväsendets oberoende.
Kommissionen sammanställer en rapport om tänkbara konkurrensproblem, men vägrar att ägna en ny rapport åt problemen för de mänskliga rättigheterna.
Varför skall statligt stöd vara en prövosten medan mänskliga rättigheter inte är det?
Till alla som säger – och detta är också en kommentar till kommissionen och ordförandelandet – att vi faktiskt har en skyddsklausul till vårt förfogande som gör det möjligt för oss att senarelägga Rumäniens anslutning med ett år, skulle jag vilja säga rakt på sak att skyddsklausulen bara kan åberopas med stöd av en enhällig majoritet.
Om ett land i rådet vägrar att medverka kommer detta alltså inte att ske.
Kvalificerad majoritet då?
Tyvärr, denna gäller endast för ett antal särskilda områden, och pressfriheten hör inte till dem.
Enligt min mening bör parlamentet inte frånsäga sig sin makt genom att ge klartecken nu och följaktligen göra detsamma i mars.
Parlamentet måste ta sig självt på allvar.
Jag skulle vilja citera en av de ledande nederländska dagstidningarna: ” Med falsk vänlighet kan Europa kanske bli större, men det är tillväxt utan innehåll, storhet utan inre styrka ”.
Europeiska unionens styrka grundas på principer som är allmänt tillämpliga, även på politiskt allierade.
