# ID: svediakorp-gov451345
# author: Nicolaï, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-12-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,224
# sentences: 97
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag är tacksam för de påpekanden som många har gjort och som jag omsorgsfullt har noterat inför mötet med Europeiska rådet på torsdag och fredag.
Låt mig börja med den grundläggande debatt som ett antal parlamentsledamöter har dragit igång, dvs. debatten om vad Europeiska unionen är, vad Europa är.
Jag instämmer till fullo med de åtskilliga ledamöter, av vilka Graham Watson var den förste och den som talade mest klarspråk, som hävdar att Europeiska unionen inte är en religiös gemenskap.
Jag håller också med Daniel Cohn-Bendit, som framhöll att Europa inte heller är en kulturell gemenskap.
Som Martin Schulz och andra påpekade är Europa, Europeiska unionen, en värdegemenskap.
Den europeiska integrationen är inget religiöst projekt, utan ett politiskt.
I det sammanhanget bidrog Feleknas Uca med den värdefulla kommentaren att denna slutsats också kan bli en bro till islam, när vi talar om Turkiet, och vi kan verkligen använda den för att illustrera att EU är ett politiskt och inte ett religiöst projekt.
Omvänt kan Turkiet använda den för att visa att ett land som till största delen är muslimskt också kan vara en demokratisk och fungerande konstitutionell stat.
En del av er, däribland Jules Maaten och Klaus-Heiner Lehne, talade rättframt och med uppskattning om konferenserna om EU: s karaktär och kärnan i de värden som vi delar.
En av de viktiga lärdomar som vi kan dra av diskussionen om europeiska värden och en europeisk identitet är att vi faktiskt måste vara försiktiga med att fokusera på en europeisk identitet.
Det förra århundradet lärde oss alla vilka negativa effekter en identitet som påtvingas uppifrån kan få.
Vi inser också att många av de gemensamma europeiska värdena egentligen är universella, och det är just vad vi vill att de skall vara.
Trots detta kan man urskilja europeiska drag i fråga om hur dessa värden tillämpas, hur vi kan hänvisa till dem och hur vi organiserar dem.
Det finns definitivt tydliga specifikt europeiska vinklingar av dessa värden, och ett viktigt exempel är toleransen.
Därmed kommer jag till debatten om utvidgningen, som lockade många talare, till att börja med i debatten om Turkiet.
Vi höll den debatten igår och kom fram till att vi på grund av de farhågor som finns så småningom kommer att behöva peka tydligt på de enorma fördelarna med ett eventuella turkiskt medlemskap.
Martin Schulz nämnde säkerheten som exempel på dessa fördelar.
Graham Watson noterade att Turkiet uppfyller kriterierna i tillräcklig utsträckning, och i linje med kommissionens slutsats är detta också ordförandeskapets ståndpunkt nu när de sex lagarna har trätt i kraft.
Camiel Eurlings med flera påpekade än en gång att det är viktigt att behålla trycket på Turkiet i fråga om den utveckling som fordras i landet när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna, religionsfriheten och de övriga politiska kriterierna.
Det är just därför som ordförandeskapet, på grundval av kommissionens förslag, har beslutat att skapa en ny ram för framtida medlemskapsförhandlingar.
Den ramen gör det möjligt att utöva större påtryckningar och ger bättre garantier för en smidig utveckling.
Den så kallade nödstoppsmöjligheten, med andra ord möjligheten att avbryta förhandlingarna, ger garantier för att de känsliga politiska kriterierna uppfylls.
Det är förståeligt att ett antal parlamentsledamöter återigen tog upp frågan om Cypern.
José Manuel Barroso nämnde den i sitt inledningsanförande, och Adamos Adamou och Giorgos Dimitrakopoulos tog också upp den.
Jag vill upprepa det nederländska ordförandeskapets inställning till denna fråga inför det rådsmöte som skall hållas i slutet av den här veckan.
Självfallet vill vi att Turkiet skall erkänna att Cypern är medlem i Europeiska unionen och ett av de tjugofem länderna.
Detta vill vi åstadkomma genom att få Turkiet att underteckna protokollet till associeringsavtalet.
Margrietus van den Berg frågade särskilt om ordförandeskapet kunde bekräfta att avsikten är att inget anslutningsdatum skall fastställas.
Jag kan med bestämdhet bekräfta att detta är ordförandeskapets avsikt.
En annan fråga som har med de politiska kriterierna att göra var om ordförandeskapet kunde bekräfta att Turkiet inte får bli medlem innan landet är redo.
Jag kan definitivt bekräfta också detta.
I fråga om Turkiet vill jag slutligen ta upp den känsliga fråga som nu skall diskuteras i parlamentet, nämligen de så kallade förutsättningslösa förhandlingarna.
Återigen frågade Margrietus van den Berg särskilt vilken ordförandeskapets avsikt är.
Låt mig klargöra den en gång till: Ordförandeskapets avsikt är att det inte skall förekomma några anslutningsförhandlingar med sikte på medlemskap.
Det är den första punkten.
Den andra är att det är en förutsättningslös process, för att knyta an till kommissionens kommentarer.
Det finns inga garantier för vad resultatet blir.
Den tredje punkten är att det i vilket fall som helst måste finnas tillräckliga garantier för europeisk sammanhållning, men det nederländska ordförandeskapet tolkar slutsatserna från torsdagen och fredagen som att det faktiskt inte finns någon plan B.
Eftersom vi skall diskutera Rumänien och Bulgarien senare skall jag nu göra några grundläggande kommentarer som svar på frågorna om detta.
Bland andra Graham Watson och Zsolt Becsey insisterade på att Bulgarien och Rumänien skall behandlas separat.
Här bör man framhålla att det, som ni vet, inte går att göra någon åtskillnad i avtalet.
Vid behov kan man dock tänka sig olika anslutningsdatum, eftersom möjligheten att skjuta upp ett lands anslutning i högst ett år om det är motiverat har lagts in och godkänts.
Detta är också svaret på frågorna från Camiel Eurlings, Ria Oomen-Ruijten och Timothy Kirkhope, som fortfarande är mycket oroliga för läget i Rumänien och understryker vikten av att fortsätta att utöva största möjliga påtryckningar på utvecklingen där.
Jag håller med om det, och vi i ordförandeskapet har därför föreslagit att rådet skall besluta att vi vill ha ytterligare övervakningsåtgärder och specifika riktlinjer för Rumänien, kopplade till en möjlig sanktion i form av ett års uppskjutet medlemskap om så erfordras.
Ett antal ledamöter har tagit upp Kroatien, och eftersom det inte är en egen punkt på föredragningslistan anser jag att det, trots kalabaliken i plenisalen, är värt att ge er ett precist svar på detta.
João de Deus Pinheiro och Zsolt Becsey sade att Kroatien har gjort stora framsteg när det gäller att närma sig Europa och att det är ett europeiskt land.
Jag vill å det bestämdaste ställa mig bakom båda dessa påståenden.
Det har gjorts stora framsteg och landet ligger mitt i Europa.
Vidare gjorde Graham Watson, Margrietus van den Berg och Johannes Swoboda rätt i att påpeka att ett förbehållslöst samarbete med Internationella tribunalen för f.d.
Jugoslavien (ICTY) är av avgörande betydelse.
Jag vill säga till Johannes Swoboda och Zsolt Becsey att det naturligtvis vore bra om vi kunde ta detta positiva steg, bland annat med tanke på Kroatiens roll som modell för länderna på Balkan.
Jag håller med Johannes Swoboda om att vi måste försöka komma fram till ett positivt beslut.
Detta är vad ordförandeskapet siktar på, och det betyder att vi kan besluta att inleda förhandlingar i början av nästa år, under förutsättning att dessa särskilt kopplas till ett förbehållslöst samarbete med ICTY.
En annan viktig fråga som många av er har tagit upp är kampen mot terrorism.
Ordförande Barroso, João de Deus Pinheiro och andra underströk också hur viktig den frågan är.
Dessutom gjorde Graham Watson, Cecilia Malmström och Kathalijne Buitenweg enligt min mening rätt i att framhålla vikten av att hitta en balans mellan kampen mot terrorism och de grundläggande rättigheterna.
Jag håller med dem och jag anser att det var rätt av Jules Maaten att påpeka att vi i Haagprogrammet framhöll rådets önskan att behålla den balansen.
Camiel Eurlings frågade särskilt om möjligheten att förbjuda organisationer.
Han känner säkert till att detta är medlemsstaternas ansvar, eller befogenhet, men vi kommer definitivt att se till att information om detta utväxlas mellan staterna.
Camiel Eurlings och andra betraktar informationsutbytet som avgörande i kampen mot terrorismen, det är ordförandeskapets käpphäst och det finns också med på rådets dagordning för torsdagen och fredagen.
Under det senaste halvåret har vi gjort konkreta framsteg för att göra det lättare att utbyta straffregisteruppgifter och jämföra underrättelsedata samt i fråga om situationscenter och de hotbildsanalyser som kan göras vid dessa center.
Som ni vet kommer vi att be kommissionen att lägga fram ett mer detaljerat förslag om informationsutbytet, i enlighet med Haagprogrammet.
Det gläder mig att på begäran av ett antal ledamöter särskilt kunna informera er om att det är Europeiska rådets avsikt att på torsdag och fredag besluta om en europeisk ambassadör för mänskliga rättigheter bör utses.
Många här i parlamentet har talat om det ekonomiska perspektivet.
I sitt inledningsanförande nämnde José Manuel Barroso vikten av mervärde i fråga om flerårsbudgeten och budgetdiciplinen, och det hade han goda skäl att göra, men han gav också uttryck för sin oro för 1-procentsmetoden och vikten av tillräcklig finansiering till EU: s prioriterade mål.
Den oron har sedan andra betonat ytterligare.
Därför är det lämpligt att tala om var rådet står i denna fråga.
Vi ställer oss bakom många av de prioriteringar som har nämnts här, men i alla ekonomiska diskussioner är det viktigt att inte bara se till prioriteringar, utan att också se till följderna och inte bara räkna prioriteringarna.
Detta är just vad vi i ordförandeskapet har gjort genom det som vi kallar vår ” byggstensmetod ” i och med att vi har försökt att göra en sammanfattning och sätta samman följderna i stället för bara prioriteringarna.
Jag kan lugna de ledamöter som är oroliga för vad som kommer att hända på torsdag och fredag.
Françoise Grossetête var rädd att vi skulle fatta ett beslut om 1 procent som medborgarna inte skulle förstå.
Rådet har inte tagit ställning för 1 procentsmetoden, det måste stå helt klart.
Utifrån kommissionens förslag, som fortfarande är ledstjärnan – eftersom det nya parlamentet trots allt med all rätt håller dem högt – har rådet bara beskrivit medlemsstaternas ståndpunkter, både i fråga om prioriteringar och följder, och det är på dessa som våra beslut kommer att grunda sig.
Jag håller gärna med Graham Watson när han bekymrar sig för det ekonomiska ansvaret och det faktum att revisionsrätten nu för tionde gången inte utfärdade en revisionsförklaring om kostnaderna.
Under vårt ordförandeskap har vi vidtagit åtgärder för att förbättra den situationen genom enskilda revisioner, och vi kommer att diskutera detta mer ingående i vår.
När det gäller EU: s externa politik anser jag att vi har upplevt ett historiskt ögonblick, och många har talat om det.
Martin Schulz var den förste som nämnde det och han var mycket frispråkig, liksom också Pasqualina Napoletano var.
Det ögonblicket hade med Ukraina att göra.
Jag anser att den ståndpunkt som vi – Europaparlamentet, kommissionen och rådet – intog visade att vi kan tala med en stämma i fråga om extern politik.
Enligt min mening är detta ett mycket viktigt steg i den ukrainska demokratiseringsprocess som vi kunnat bidra till.
Det är också ett mycket viktigt steg på vägen mot att tala med en stämma i den externa politiken.
Det är ett första steg och vi tänker ta fler steg på grundval av det nya fördraget.
Nästa ämne, nämligen Lissabonstrategin, som togs upp av ett antal ledamöter, däribland Jules Maaten, Timothy Kirkhope och Gary Titley, behöver jag bara behandla helt kort.
Ni vet att denna fråga inte står på rådets dagordning, eftersom den kommer att tas upp i vår.
Vi kommer dock att framhärda, och det stämmer att förverkligandet av Lissabonstrategin är en av nyckelkomponenterna.
Som Jules Maaten och Timothy Kirkhope sade stämmer det också att avregleringen och en minskad administrativ börda är avgörande för vår konkurrenskraft i världen.
Slutligen skall jag nämna frågan om allmänhetens delaktighet och vikten av öppenhet och insyn.
Det som jag skulle vilja säga till Kathalijne Buitenweg i fråga om öppenhet är att vi under vårt ordförandeskap har försökt att skapa större öppenhet vid rådets möten när så är möjligt.
Dessutom hölls det ett unikt möte med alla EU-ministrarna i Amsterdam.
Hela detta möte var offentligt, liksom också ett informellt möte med industrin.
Jag vill sluta i optimistiska ordalag.
Jules Maaten gratulerade ordförandeskapet till att vi främjar allmänhetens delaktighet genom god kommunikation.
Jag är inte säker på om det har med saken att göra, men enligt den senaste Eurobarometer-undersökningen har allmänhetens positiva delaktighet ökat.
Andelen medborgare som säger att EU-medlemskapet är bra har ökat från 48 till 56 procent.
Det räcker inte, men det är ändå ett stort framsteg, och jag vill avsluta med detta glädjande faktum.
Hur som helst vill jag tacka för er uppmärksamhet.
