# ID: svediakorp-gov451339
# author: Sommer (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-12-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 525
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag vill påminna våra församlade stats- och regeringschefer om något, och det är att de har valts av folket.
De valdes för att företräda folkets intressen på EU-nivå och följaktligen deras nationalstaters intressen.
De är bara de första bland jämlikar, inget mer än det, och de bär ett oerhört stort ansvar för vår gemensamma framtid.
Man kan under normala förhållanden förutsätta att dessa stats- och regeringschefer företräder folkets vilja, men just nu tycks det verkligen inte förhålla sig så när det gäller existentiella frågor.
Låt oss ta mitt eget land, Förbundsrepubliken Tyskland, som exempel.
Det har genomförts en ny opinionsundersökning om Turkietfrågan.
Endast 15 procent av tyskarna är för att Turkiet skall få fullt medlemskap i Europeiska unionen, 60 procent av tyskarna stöder den särskilda samarbetsform som vi kallar privilegierat partnerskap, 22 procent är i allmänhet emot samarbete mellan Turkiet och Europeiska unionen och endast 3 procent hade ingen åsikt.
Trots detta förmedlade förbundskanslern sin egen partipolitiska åsikt till rådet.
Han är den starkaste anhängaren till Turkiets anslutning, till denna stora galenskap.
Är detta rätt?
Är det ansvarigt?
Nej, det är det inte.
Vi ser exakt samma situation i andra medlemsstater.
Rådet måste inse att det beslut som nu skall fattas om inledandet av anslutningsförhandlingar med Turkiet inte bara handlar om EU: s framtida utvidgning.
Det är en existentiell fråga för Europeiska unionen, för den politiska union som är av yttersta vikt för oss och för det framtida bevarandet av freden.
När allt kommer omkring speglar vår historia Europas historia och visar hur svårt det är att komma överens med alla dessa små, egensinniga europeiska nationer.
Historien visar oss också att vi, om vi växer för mycket nu som så många tidigare imperier som växt för snabbt, riskerar att ta oss vatten över huvudet och orsaka vår egen undergång och ruin.
Om våra egna stats- och regeringschefer nu ger Turkiet ett startdatum för förhandlingar, trots att kriterierna inte har uppfyllts och trots att vi vet att vi inte klarar av att integrera detta oerhört stora land, kommer de att spela bort vår framtid.
Hur hårt det än kan låta så är Turkiet för stort, för heterogent, för fattigt och för folkrikt.
Vi kan inte ta detta steg.
Vi har expanderat mycket under det senaste året, och ytterligare tre länder skall fortfarande ansluta sig till oss.
Vi måste befästa vår ställning först.
Vi måste komma varandra inpå livet, och exemplet med den tyska återföreningen visar oss hur svår denna uppgift är.
Vi har inte lyckats med detta ännu.
Jag vädjar till våra stats- och regeringschefer att tänka på att de företräder folkets vilja och att de måste förmedla folkets vilja till omvärlden.
Jag är helt övertygad om att majoriteten av Europas folk tänker: ” Var försiktiga med att ge löften till Turkiet är ni snälla.
Vi kan inte kosta på oss det! ”
