# ID: svediakorp-gov451305
# author: Dillen (NI ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-12-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 511
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Kravet från ett antal ledamöter i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna på att hålla sluten omröstning om Eurlingsbetänkandet säger en hel del om det oförskämda sätt som förespråkarna för Turkiets anslutning till EU tillämpar – däribland medlemsstaternas regeringar i London, Berlin och Rom, men också den belgiska regeringen i Bryssel – när de slaviskt genomför agendan från Washington och utövar påtryckningar på parlamentsledamöter och politiker.
Detta sker tvärtemot viljan hos en stor majoritet av folket för att driva igenom ett beslut som kommer att få historiska och sociala konsekvenser för EU.
Det är förvisso så att ganska många ledamöter i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater önskar rösta mot Eurlingsbetänkandet, eftersom de helt och hållet motsätter sig Turkiets anslutning, men det vågar de bara göra om deras röst undanhålls allmänheten.
Men av rädsla för eventuell kritik och för alla de konsekvenser som detta medför för deras karriärer i de egna hemländerna, där regeringarna – som överlägset slår bort allmänopinionen med ett skratt – vill ge Ankara klarsignal i övermorgon, kommer de inte att rösta emot om omröstningen är offentlig och inte sluten.
Detsamma gäller för ganska många ledamöter ur den socialdemokratiska gruppen.
Jag vill påminna er om de modiga ståndpunkter i Turkietfrågan som togs upp i Frankrike av Robert Badinter, Hubert Védrine och den tidigare socialistiske utbildningsministern Claude Allègre, som alla har varnat oss för de ödesdigra konsekvenserna av Turkiets eventuella anslutning.
Detta tyder på att det i åratal har saknats demokratisk öppenhet i denna fråga.
I Helsingfors avsatte man endast tre minuter för att diskutera om Turkiet borde få status som kandidatland eller inte.
Om detta rapporterade den tidigare europeiske kommissionären för den inre marknaden, Frits Bolkestein.
Han var den enda som hade mod att säga till Romano Prodi att han vägrade godkänna kommissionens positiva rekommendation från den 6 oktober.
Tre minuter för att besluta om vi skall flytta konflikthärdarna i Kaukasien och Mellanöstern till EU: s gränser.
Tre minuter för att besluta om vi i morgon återigen skall erbjuda miljontals flyktingar möjligheten att översvämma vår kontinent.
Tre minuter för att besluta om vi skall tillåta att ett land, där man i stor skala kränker de mänskliga rättigheterna i allmänhet och kvinnors rättigheter i synnerhet, ansluter sig till vår union som en så kallad sekulär stat, och genast ge dem det största antalet röster i rådet.
Tre minuter för att ge klarsignal till ett land som vägrar att erkänna en annan medlemsstat och som efter att ha utfört oräkneliga brott mot mänskligheten nu ockuperar en del av denna medlemsstat med 30 000 soldater.
Tre minuter för att ge klarsignal till ett land där statens förnekande av de armeniska folkmorden organiserats av utbildningsministeriet, vilket man däremot inte yttrar ett ord om i EU.
Jag frågar mig vart EU: s stora principer har tagit vägen?
