# ID: svediakorp-gov451261
# author: Santoro (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-12-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 361
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar!
Jag känner igen mig i Lambertbetänkandet, för om det finns en fiende som hindrar Europa från att växa så är det rädslan.
Ett sätt att bekämpa den är förstås att lära sig hur vi känner igen dem som förtjänar vår hjälp bland dem som vänder sig till oss.
För inte så länge sedan greps 75 eritreaner av de libyska myndigheterna; de var länge frihetsberövade och utsattes för omänsklig behandling.
De sattes sedan på ett flygplan tillbaka till sitt ursprungsland.
Gripna av förtvivlan kapade de flygplanet och tvingade det att landa i Sudan.
FN: s flyktingkommissarie fick träffa 60 av de 75 eritreanerna eftersom de andra satt i fängelse för kapningen.
Alla dessa 60 personer beviljades asyl, men Libyen erkänner inte denna rättighet i sin lagstiftning, har inte undertecknat Genèvekonventionen och garanterar inte att mänskliga rättigheter respekteras i fängelserna.
Å andra sidan finns det inte ens i länder som mitt – Italien – lagstiftning om rätten till asyl, och därför avvisas invandrare godtyckligt, utan att deras ansökningar granskas och utan rättvisa och individuella bedömningar.
Till och med lagliga invandrare förödmjukas och tvingas att vänta i åratal på en regelrätt förlängning av sina uppehållstillstånd.
Det är uppenbart att dessa personer betraktas som inhemska fiender, som skall behandlas illa och kastas ut.
EU bör dock självt behandla asylansökningar och samtidigt hjälpa Maghrebländerna att bli bättre på att respektera rättigheter.
Vi bör se till att Europa, genom att tillämpa högsta standard när det gäller att bedöma och skydda flyktingar, omvandlar dessa mängder av människor till lagliga invandrare, något som skulle vara både fördelaktigt och möjligt.
För att så skall kunna ske måste en gemensam europeisk flyktingbyrå och europeiska mottagningscentrer inrättas, som kan granska enskilda ansökningar och ge rättslig och språklig assistans.
Flyktingarna kommer att vara våra främsta allierade när det gäller att främja ekonomisk, civil och demokratisk tillväxt i deras ursprungsländer, eftersom världen kommer att bli säkrare först när den inte längre är så orättvis.
