# ID: svediakorp-gov451129
# author: Wurtz (GUE/NGL ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-12-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 804
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Min grupp har lämnat in ett förslag om att avvisa 2005 års budget, och jag vill förklara anledningen till detta initiativ.
Min grupp har aldrig argumenterat för en snabb ökning av unionens budget.
Vår ståndpunkt är att man skall hantera offentliga medel rigoröst, och framför allt anser vi inte att budgeten är EU: s enda instrument för att genomföra sina ambitioner.
I detta avseende vill vi exempelvis belysa behovet av en grundläggande omorientering av Europeiska centralbankens uppgifter och verksamhet.
Det stämmer emellertid att EU: s budget återspeglar en politisk vilja.
De angivna målen måste motsvaras av tillräckliga ekonomiska medel, eftersom EU: s trovärdighet i annat fall hamnar i riskzonen.
Det ökande trycket om att till varje pris minska de offentliga utgifterna i enlighet med andan i stabilitets- och tillväxtpakten gav oss redan 2004 den lägsta budgeten i förhållande till BNP sedan 1987.
År efter år har parlamentet kritiserat denna återhållsamma tendens, tillsammans med det mödosamma budgetarbete som den åtföljs av, till exempel det ökande antalet överföringar och tilläggsbudgetar, minskningen av viktiga anslag, bland annat de som var avsedda för utvecklingsländer och som syftade till att finansiera nya krav, exempelvis bidraget till återuppbyggnaden av svårt krigsdrabbade länder, till exempel länderna på Balkan, Afghanistan och Irak.
Dessutom missbrukades flexibilitetsinstrumentet.
Varje år kritiserar parlamentet denna trend, och vi har återigen just hört Markus Ferber, Catherine Guy-Quint och Helga Trüpel återge detta missnöje.
Jag föreslår helt enkelt att detta i år bör återspeglas inte bara i ord utan också i klara och tydliga ansträngningar.
I själva verket är i 2005 års budget den kompromiss som uppnåddes vid samråden den 25 november, nämligen 106,3 miljarder – med andra ord inte 1,05 procent, fru Guy-Quint, utan 1,005 procent av BNP – mindre än kommissionens preliminära förslag, nämligen 109 miljarder, vilket i sig var mindre än parlamentets begäran vid första behandlingen, nämligen 111 miljarder, en begäran som i sin tur var mindre än de åtagandebemyndiganden som rådet, kommissionen och parlamentet lade fram som en del av den budgetplan som gemensamt fastslogs 2000, där siffran var 114 miljarder.
Den första anledningen till vårt förslag om att avvisa 2005 års budget är att peka på att vi slutligen vill få ett slut på denna systematiskt restriktiva och kortsynta politik från rådets sida.
Den andra anledningen till vårt beslut är att nästa år blir det första hela året med 25 medlemsstater.
För att denna utvidgning skall lyckas krävs det enligt vår åsikt att vi åstadkommer en budget som är tillräcklig för att bära de oundvikliga kostnader för ömsesidigt beroende som hänger samman med detta stora projekt, och samtidigt garanterar att detta inte medför att vi överger regioner eller befolkningar som har det svårt i de gamla medlemsstaterna.
Jag bör tillägga att de nya ansträngningarna, och alla erkänner behovet av dem, att stödja sysselsättning, utbildning, yrkesutbildning, forskning och miljö kräver en motsvarande finansiering, såvida det inte anses att sådana nya ansträngningar skall begränsas till bara några få vinstgivande nischer och till en privilegierad elit.
Vi önskar en framgångsrik utvidgning som inte får befolkningen i de nya och gamla medlemsstaterna att konkurrera med varandra – det är den andra anledningen till att vi lade fram vårt förslag om att avvisa det dåliga förslaget till budget.
Slutligen kommer 2005 att bli det avgörande året när vi försöker nå enighet mellan de 25 medlemsstaterna om budgetplanen för 2007 – 2013.
Som det redan flera gånger har sagts har vi för närvarande en tung kvarnsten som väger ned dessa förhandlingar: behovet av att de sex länder som är nettobetalare till EU: s budget får sina betalningar minskade till 1 procent eller 0,9 procent av BNP.
Kommissionen har helt riktigt påpekat att detta faktiskt skulle innebära en kännbar nedskärning om mer än 9 miljarder euro i 2007 års budget, i förhållande till det föregående budgetåret.
Var skulle sådana drastiska minskningar göras?
I de stora projekt som tillkännagivits med stor pompa och ceremoni?
Eller i strukturfonderna?
Lite grand överallt?
Kommer vi att vara redo för handling när vi står inför sådana ansvarslösa utsikter?
Om vi utan kamp skulle godta en budget för 2005 med denna 1 procent av BNP, skulle vi då inte på sätt och vis ansluta oss till det tänkesätt som uttrycks i de sex nettobetalarnas skrivelse?
Om vi utan kamp skulle godta en budget för 2005 med denna 1 procent av BNP, skulle vi då inte på vissa sätt närma oss det tänkesätt som uttrycks i de sex ländernas skrivelse?
