# ID: svediakorp-gov450977
# author: Posselt (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-12-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 672
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Denna debatt handlar om varken mer eller mindre än Europeiska unionens öde och framtid.
Därför är det upprörande att se hur stor förvirring som präglar dessa diskussioner.
För det första hänvisar man ständigt till ett löfte om anslutning som skall ha getts till Turkiet 1963.
Även ni, herr kommissionär, har talat om detta löfte.
Men de framtidsutsikter som EEG förespeglade 1963 – EEG alltså – har sedan länge förverkligats genom tullunionen.
Vi genomdrev tullunionen trots motstånd från den politiska grupp Martin Schulz tillhör, Martin Schulz som lovordade den i dag, eftersom vi vill ha ett starkt och livskraftigt Turkiet.
I dag handlar det dock om en helt annan sak, nämligen ett fullvärdigt turkiskt medlemskap i en europeisk politisk union där många av de tidigare utrikespolitiska frågorna förvandlas till interna angelägenheter.
Och den som vill ha ett så i hög grad integrerat Europa kan inte stödja ett fullvärdigt turkiskt medlemskap som skulle degradera denna europeiska union till ett frihandelsområde.
Herr kommissionär!
Ni är inte bunden av något påhittat löfte om en anslutning, ni är i stället bunden av det parlament som har valt er och som företräder människorna i Europa, vilka med förkrossande majoritet är emot att Turkiet blir en fullvärdig medlem i unionen.
För det andra handlar det om Europas identitet, och också här används två olika måttstockar.
Detta är en legitim fråga.
Utan européerna har inte Europa någon betydelse.
EU är inte något förbund av alla typer av länder i världen som uppfyller anslutningskriterierna, utan en union bestående av alla europeiska stater som uppfyller kriterierna och vill ansluta sig.
Självfallet har Europa en identitet och gränser.
Denna identitet, herr Özdemir, kan man inte reducera till en fråga om kristendom eller islam.
De muslimska bosnierna är utan tvekan européer, medan de kristna etioperna lika säkert inte är det.
Låt mig svara er genom att citera er partikollega Johannes Voggenhuber, som sade att Turkiet inte är en del av Europa utan av Mindre Asien.
Allt har gränser, även den europeiska integrationen, och det är realistiskt att ta hänsyn till detta.
Det finns länder som är delvis europeiska, till exempel Turkiet och Ryssland, och att delvis integrera dem – genom att ge dem en särskild status eller upprätta ett privilegierat partnerskap – med den integrerade Europeiska unionen är en förnuftig strategi som i slutändan blir till fördel för båda parter.
Det sägs hela tiden att man måste vara konsekvent.
Många stats- och regeringschefer säger att det kanske är ett misstag att låta Turkiet ansluta sig eller att inleda anslutningsförhandlingar i dagsläget, men att eftersom man nu en gång har lovat det måste man vara konsekvent.
Låt mig som svar på detta säga att det inte finns något konsekventare än lämlar.
Jag vill inte styras av lämlar, och det vill inte heller Europas folk.
Till och med i det kontroversiella beslut som fattades i Helsingfors sägs att Köpenhamnskriterierna måste uppfyllas innan förhandlingar kan inledas.
Jag kan inte föreställa mig att Turkiet kommer att klara av att uppfylla kriterierna inom de närmaste dagarna eller veckorna.
Turkiet uppfyller helt enkelt inte kriterierna, vilket både Eurlings betänkande och kommissionens rapport också visar, och vi måste inse detta och ta konsekvenserna.
Vi måste fortsätta att stödja Turkiet på dess väg mot demokrati, rättsstatliga principer och integration med västvärlden.
Det är riktigt, men ett fullvärdigt medlemskap skulle kräva för mycket av både Turkiet och Europeiska unionen, och därför ligger ett avslag i båda parternas intresse.
Stats- och regeringscheferna måste ta itu med två frågor i Bryssel nästa lördag.
För det första: ligger det verkligen i Turkiets intresse att fortsätta på den inslagna vägen?
För det andra: är det över huvud taget möjligt för EU att genomföra denna utvidgning?
