# ID: svediakorp-gov450969
# author: Arif (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-12-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 535
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Jag måste börja med att, liksom andra ledamöter har gjort före mig, tacka Camiel Eurlings för det balanserade betänkande han har lagt fram för oss i dag.
Det är ett betänkande som dessutom ger kontinuitet till det som Günter Verheugen tidigare föreslagit.
Liksom de flesta av er har jag länge fått bevittna en semantisk debatt om anslutning eller privilegierat partnerskap.
Jag är något överraskad över denna debatt, men den illustrerar bara det irrationella och subjektiva i vår förbindelse med Turkiet.
Jag anser att de enda frågor som behöver ställas är: ” Vad har vi gjort hittills? ” och ” Vad måste vi göra i framtiden? ”
I mer än 40 år nu har europeiska politiker på alla sidor och från alla länder sagt att Turkiet hör hemma i Europa och att denna kontinuitet är något både vi och de kan vara stolta över.
Det finns dock de som tycker att ett giftermål inte längre är aktuellt efter denna långa förlovning.
Den planerade processen är dock lång, svår och krävande, och den fordrar ansvar och försiktighet.
Turkiet har å sin sida en skyldighet att ge oss de garantier som krävs för att anslutningen skall kunna genomföras.
Den naturliga konsekvensen av de krav vi ställer är dock en anslutning.
Ett privilegierat partnerskap kommer inte att uppmuntra Turkiet att acceptera sådana krav.
Därför måste vi först och främst vara konsekventa mot oss själva och våra tidigare åtaganden, så att alla behandlas lika.
Som icke-religiös har jag inte för avsikt att stöta mig med någon religion eller trosuppfattning.
När världen talar om ” civilisationernas kamp ”, när Bushadministrationen ställer de onda krafterna mot de goda, när muslimska fundamentalister använder alla förevändningar för att predika om våld och uteslutning vore det farligt för Europa att dras med i detta och ställa sig bakom sådant tänkande.
Dessutom vill jag upprepa alla krav på kvinnors rättigheter, fackliga rättigheter, mänskliga rättigheter och erkännandet av minoriteter, och här skulle jag vilja tillägga Armenienfrågan och erkännandet av Republiken Cypern.
Att ta upp dessa frågor bör emellertid, hur viktiga de än är för de europeiska värderingarna, inte vara en förutsättning för inledande av förhandlingar.
Som en engagerad och progressiv medborgare ser jag inte någon statisk värld där situationen i dag automatiskt kommer att vara densamma om tio eller femton år.
Ett sådant politiskt synsätt ger ingen rättvis bild av människors och samhällens utveckling och underskattar människans intelligens och förmåga att leva tillsammans med andra.
Med tanke på den positiva utvecklingen i Turkiet under senare år, som har drivits fram av folkets vilja, vore det ett allvarligt misstag att säga nej till att inleda dessa förhandlingar.
Som federalist hoppas och drömmer jag ibland om ett politiskt integrerat Europa.
Ett privilegierat partnerskap skulle inte vara något annat än ett kommersiellt superpartnerskap, vilket skulle innebära att ” leva sida vid sida ” segrade över ” leva tillsammans ” – den kommersiellt grundade föreställningen om en orättvis värld.
Personligen hoppas jag …
