# ID: svediakorp-gov450965
# author: Sommer (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-12-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 374
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Debatten om Turkiet har alltid präglats av tvetydighet.
Den tvetydigheten fanns redan 1999 i Helsingfors, när Turkiet fick status som kandidatland samtidigt som många människor inte alls ville att landet skulle gå med i unionen.
Situationen är alltjämt densamma.
Kommissionens senaste framstegsrapport visar tydligt att Turkiet inte uppfyller ett enda av Köpenhamnskriterierna.
Så vad kommer kommissionen fram till?
Den rekommenderar att man inleder anslutningsförhandlingar.
Detta är fullständigt schizofrent och ansvarslöst.
Nu står Europaparlamentet i begrepp att göra precis likadant, att begå exakt samma misstag.
Varför?
Styrs parlamentet av nationella intressen eller partipolitik, dvs. egennytta, eller är ett av skälen helt enkelt rädsla?
Vill vi verkligen föra förhandlingar med ett land där grundläggande mänskliga rättigheter inte respekteras, där kvinnor betraktas som andra klassens medborgare, där oskuldstest, tvångsäktenskap och hedersmord är vanligt förekommande och där bigami är tillåtet?
Allt detta utsätter kvinnor för ett livslångt lidande, och det är ansvarslöst att förhandla med ett sådant land.
Säkert är att den rådande mentaliteten i det landet, i det Turkiet, först måste förändras.
Människors sätt att tänka måste förändras.
Det kan inte ske genom tvång, utan människor måste övertygas med politiska medel.
På så sätt kan man uppnå en bestående attitydförändring, men det sker inte på tio år.
Det tar minst två eller tre generationer, så varför ger vi inte landet den tid som det behöver?
Dessutom vet vi alla att vi helt enkelt inte har råd med ett turkiskt medlemskap som påverkar integrationen, ekonomin och säkerheten inom EU.
Den politiska unionen skulle inte klara av att Turkiet ansluter sig och häri ligger den tvetydighet som hittills har präglat hela debatten, och särskilt kommissionens förslag att göra Turkiet till en andra klassens medlemsstat.
Om vi skapade en andra klassens medlemsstat, dvs. införde olika former av medlemskap, skulle vår politiska union till slut inte fungera.
Vi skulle gräva vår egen grav.
Det enda som vi ärligt kan erbjuda Turkiet är ett privilegierat partnerskap, en särskild grannrelation, och jag uppmanar kammaren att stödja den modellen.
